Det sista ordet blir aldrig sagt, varken om Gud eller om människan

Om att beskriva en människa man står nära. Eller att beskriva Gud.


Utgrävning. Det finns mycket mer under ytan.

Det händer ganska ofta i mitt arbete som präst att jag får be sörjande berätta om den avlidne som de stått nära. Det är inte någon helt enkel fråga att få. Var ska man börja? Hur ska man få med allt och få till en rättvisande bild?

I de lägena brukar jag tänka på när jag var i Filippinerna och hörde de rutinerade missionärerna tala om landet de bott i så många år. De sa att i deras kretsar sades det följande: Har man varit i ett land i en vecka kan man skriva en bok om det, för då tror man att man fattar precis hur allt är. Har man varit där en månad kan man skriva en artikel, för då har bilden hunnit bli rörigare och inte lika enkel längre. Har man bott i ett land många år kan man bara skaka på huvudet.

Så är det också med de som berättar om anhöriga. Det finns liksom så mycket att berätta om och man vill för sitt liv inte förenkla bilden på ett sätt som inte gör den döde rättvisa.

Men så börjar de ändå berätta. Och kommer att tänka på det ena efter det andra. Lösningen på problemet verkar vara att helt enkelt fortsätta berätta och lägga minne vid minne, egenskap vid egenskap så att porträttet långsamt framträder i sin komplexitet. Han var både snäll och ibland sträng, konstnärlig och tyckte om djur, eller vad det nu kan vara man vill berätta. Det är omöjligt att säga något kort som också stämmer men ju mer man berättar desto mer likt blir det.

Och ändå kommer man förstås aldrig till punkt. Det finns alltid mer att säga. Det finns till och med otroligt mycket som man inte vet om den döde. Eller som man aldrig fått grepp om riktigt. Personen i sig är ytterst sett oåtkomlig men personen för mig kan jag beskriva.

Jag läser långsamt genom Walter Brueggemanns bok ”I de rotlösas land” och där skriver han något liknande om Gud. Han skriver att:

”Avgudarna går att beskriva med en mening men den levande Guden är annorlunda” (ungefärligt citat)

Och med mina erfarenheter av samtal med de sörjande som bakgrund tänker jag att det är just därför bibeln ser ut som den gör. Den innehåller en väldig mängd berättelser, perspektiv och utsagor om Gud som tillsammans gör att bilden av den levande Guden börjar framträda. Istället för att försöka definiera fram exakt vem Gud är så förstod bibelns författare att både Gud och människa är mysterier där det sista ordet aldrig kommer att bli sagt.

Jag tänker på en barnbok jag läste. Med den lite otippade huvudpersonen Thomas av Aquino (en av medeltidens verkligt stora teologer). Boken handlade om hur han tänkt på hur han skulle kunna beskriva Gud. Till slut landade han i att det enda ord som kunde räcka var ”världen”. Han behövde allting som över huvud taget var känt för att beskriva Gud så rättvist som möjligt. Alla sina erfarenheter och tankar och ALLA ANDRAS erfarenheter och tankar. Och hela bibeln och hela skapelsen.

Och ändå står man förstås till slut inför mysteriet att det sista ordet aldrig kan bli sagt om Gud. Gud är ytterst sett ett mysterium.

Sedär, där har vi en kristen såväl människosyn som Gudsbild.

Vad säger du om detta? Är det till hjälp?

2 kommentarer

Thorsten Schütte säger
23 november 2018 – 08:46

"det är just därför bibeln ser ut som den gör". - Ja, bräckliga anteckningar av möten med den levande Guden under mera än ett årtusende, inte en slimmad och tillrättalagd manual för livet!
Och jag tänker på Churchill som sade sig kunna hålla ett en timmes tal på stubben, ett 5-minuters tal efter en timmes förberedelse och ett 1-minuters anförande efter ett dygns förberedelse.

Tomas Jarvid svarar
23 november 2019 – 08:18

Bra analogi tror jag. Och visst väcker det mycket vördnad kring vad bibeln är för bok.

Lena P säger
23 november 2018 – 02:54

Det ser ut som om min kommentar har försvunnit. Synd, för jag skulle själv velat komma ihåg vad det var jag skrev.

Tomas Jarvid svarar
23 november 2019 – 08:18

Ja konstigt, jag tror till och med att jag svarade på den?