Jag har haft den här rubriken i tankarna ett tag. Det känns på många sätt som att kyrkan har mycket att sörja över. Särskilt kanske i alla de sammanhang där kyrkan är på tillbakagång. De som är engagerade blir allt äldre och minns andra tider med livfullare församlingsliv. Som församlingspräst får man ofta höra klagomål på kyrkan som den är nu jämfört med hur det var på den gamla goda tiden.
Det går förstås inte att vända tillbaka tiden. Är det något vi kan vara säkra på så är det att kyrkan inte kommer vara som den varit. Hela samhället förändras ju. Det är inte alls bara på ont utan mycket på gott men kyrkan måste förstås hitta nya sätt för nya tider och det är inte lätt. Som enskild församlingsbo kanske man inte alltid hunnit tänka så mycket på exakt hur detta ska ske mer än att man är ledsen och frustrerad över situationen.
Och då brukar jag tänka på det jag vet om sorg i andra sammanhang. Att det krävs att man erkänner förlusten och sina känslor inför den för att inte fastna i det som varit utan kunna rikta blicken framåt. Det hjälper nog inte heller kyrkan att hoppas att någon annan ska ”fixa” allting. Det är ju inte det kyrkan ÄR, kyrkan är ju vi alla tillsammans.
Och själv sörjer jag också en del saker som gått förlorade eller håller på att gå förlorade. Förändringarna rymmer mycket smärta. Det hjälper i viss mån att man ju alltid också möter uppmuntrande erfarenheter längs vägen men allra mest gäller det nog att det är kyrkan inre liv, bön och gudstänst och bibelläsning, som förankrar oss hos Gud och ger oss hopp. Där finns såklart vägen till kyrkans framtid. Smarta strategier och policys kan nog skydda det som finns men det uppstår inte nytt liv ur sådant.
Det jobbiga med sorg är att att den är svår att styra. Sorgen tar den tid den tar. Ibland fastnar man också. Kanske särskilt om ingen lyssnar till ens frustration eller ledsenhet.
Jag tror på något sätt att vi kyrkan måste tillåta sorgen över det som varit och inte längre finns. Det svåra är att inte låta det ta över helt för det kan bli så väldigt tungt och göra det omöjligt att tänka framåt.
Vad säger du som läser? Ingår du i ”den sörjande kyrkan” som känner sig modfälld och tycker det mesta går utför? Brukar du få utlopp för din sorg på något sätt och hur hittar du hopp? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar