Här är adventspredikan jag höll igår i Ljungsarps och i Dalstorps kyrka. Jag tycker det finns med rätt många bra saker, den kanske inte hänger ihop jättetight hela vägen men jag hoppas den kan vara till glädje för dig! Hade jag kunnat hade jag kanske lagt ut min frus predikan istället för den lär ha varit väldigt bra men nu får det gå med denna ;):

Predikan första söndagen i advent 2018, årg 2

Det är sedan gammalt att i mellandagarna mellan jul och nyår så går man på bio. Nån här som brukar göra det? Då brukar storfilmerna gå upp och så. Så var det också den 28 december 1895, då var det biopremiär i Frankrike. Och då menar jag ju urpremiär, på det där med att titta på rörlig bild över huvud taget. Bröderna Lumiére hade gjort två starka filmer. Den första hette ”arbetarna lämnar Lumières (deras egen alltså) fabrik i Lyon) och föreställde när folk gick hem. Den andra filmen var mer spännande, den hette L’Arrivée d’un train en gare de la Ciotat , (jag tycker det är roligt att låtsas att jag kan säga något på franska men har ingen aning om uttalet), det betyder typ ”tåget kommer in på stationen”. Det är filmat från perrongkanten och så ser man ett tåg rulla in i ganska maklig hastighet (skulle vi tycka i alla fall). Men efter vad som sägs så blev det stor oro i salongen, några reste sig och flydde från sina platser för de hade ju aldrig varit med om detta innan, det såg ju ut som att tåget kom rakt mot dem!

Advent som vi firar nu, det betyder ju ankomst på latin. Ankomst är ett riktigt tågord tänker jag. Lite gammaldags sådär som det kan vara med järnvägen. INTÅG är ju lite en vits jag inte riktigt kommit på hur jag ska få in här tyvärr. ”Adventus domini” heter den här tiden på latin och det betyder ”Herrens ankomst”.

Om man letar lite i bibeln så står orden ”Herren kommer” och liknande fraser på ganska många ställen. Till exempel när Gud rycker ut och räddar sitt folk. I 5 mos 33 står det

Herren kommer från Sinai,

från Seir går han upp över sitt folk,

från berget Paran träder han fram i glans.

Han närmar sig från Kadeshöknen,

han går längs Moabs branter.

Det är sådant som de kunde gå och längta till i svåra stunder. Att Gud ska skina som en soluppgång över dem och komma till deras hjälp.

På andra ställen kan det vara mer våldsamt språk, i Jes 66 står det

Jes 66 Se, Herren kommer i eld,

hans vagnar är som en stormvind.

Han släpper lös sin glödande vrede,

straffar med lågor av eld.

 

Det är ord främst till Guds folk, med löfte om att Gud är mäktig att befria och hjälpa dem. Det verkar väldigt våldsamt och vi måste ha i bakhuvudet att det här är ord riktade till såna som är fördrivna till främmande land, till synes helt i händerna på andra människors välvilja eller avvisande. Folk som har andra gudar som legitimerar förtrycket av främlingarna. Men här får de höra att världen ligger i Guds händer, att Gud är mäktig att hjälpa och kommer att göra det.

Och lite så var det när Jesus red in i Jerusalem faktiskt. Man längtade efter att Gud skulle gripa in i den situation de levde i. De var ockuperade av fiender som gjorde livet svårt för dem med skatter och annat, de var fattiga och i händerna på andra. Roms gudar såg ut att vara starkare eftersom det var så läget var. Rätt många längtade nog efter Guds eld och straff över fienderna. Det där kan nog en del av oss känna igen sig i också. Att vara i händerna på andra människor som vi tror inte bryr sig om oss? Att systemet är fel på något sätt så att det goda kan få stå tillbaka för olika starka rösters intressen? Att mäktiga galningar styr stora länder och bara bryr sig om makt? Jämfört med de på jesu tid har vi ju ett väldigt bra läge så på sätt och vis vill man ju bara att allt ska rulla på men visst vet vi att det är goda nyheter om det är en gud som älskar och bryr sig om de minsta som råder över världen?

Då gör Jesus sitt kungaintåg i Jerusalem och hyllas av folket. Inte så mycket eld och vrede där men det är otroligt symbolladdat så ingen kan missa att här kommer nån som verkar vara messias. Kungen som ska göra Guds verk ibland oss. Det blir uppståndelse, för en del känner man igen sig utifrån sin bibel och förstår att det som händer nu är goda nyheter, ytterst sett för alla. För andra som kanske inte är så sugna på att ordningar ska rubbas så känns det kanske mer som att ett ånglok plötsligt dundrar in, vad ska hända nu? En del blir rädda, en del för fel förväntningar och vänder sig mot Jesus senare men allt det där pratar vi mer om till påsk tycker jag.

Vi läser ju detta nu för att det snart är jul, det är den stora ”advent”, Guds ankomst till oss i människan Jesus. I ett litet fattigt barn. På det mest oansenliga sätt. Mycket mer oansenligt än åsneritt till och med. Men också det största vi kan tänka oss, ett barn som föds är ändå det märkligaste och finaste som de flesta av oss kan tänka oss, och försöka fatta. Han inte bara bryr sig om de minsta, han har blivit en av oss.

I våra gudstjänster firar vi alltid detta. Varje vecka. Nu har vi ju ny gudstjänstordning men i den gamla sjöng vi ju faktiskt ”välsignad vare han som kommer i herrens namn, hosianna i höjden” varje gång vi skulle fira nattvard, för då kommer han ju till oss på ett särskilt sätt. Nu sjunger vi ändå liknande saker. Vi har sjungit ”kyrie eleison” –herre förbarma dig. Och Sedan gloria, gloria, gloria, äran är din. Lägger man IHOP de båda delarna så blir det mer eller mindre innebörden i hosianna. Vi både klagar och vänder oss till Gud och ber om hjälp, och vi jublar och lovsjunger. Mer eller mindre så att det går i vartannat, för så är det ju i våra liv. Sorgen och glädjen är bara ett andetag ifrån varandra men i båda kan Gud vara nära. Så kan ni tänka när ni sjunger dem så är det lite som att vi riktar oss till Jesus som rider in. Ibland har vi ju till och med procession, det ska ju påminna om att Gud kommer nära oss i kyrkan.

Egentligen är Gud alltid här nära men för oss som så lätt glömmer det verkar det som att han kommer till oss varje gång vi möter honom. På olika sätt. Omskakande ibland, lugnande ibland, välbekant men obegripligt ibland.

Vi får försöka lära oss hela historien. Vem är han som kommer? Varför kommer han? Till vem kommer han? I de tre frågorna finns kanske hela den kristna tron? Vi får undersöka det hela livet. Det jag tycker jag märker är att svaren på de frågorna bara blir bättre och bättre ju mer man gräver i dem. Det står mer och mer klart att ju mer vi förstår desto mindre rädda blir vi och desto mer hoppfulla. Jag läste innan om hur Gud ska komma från Seir som en soluppgång, så står det också i lukasevangeliet ”han ska komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg”.

Vi avlutar med en dikt av Britt G Hallqvist:

Du kommer, barn? Du kommer just till mig

Och lär mig hitta vägen hem till dig?

Trefalt välkommen till min trötta själ,

Så full av längtan och av synd jämväl.

Ju mer min brist och svaghet plågar mig,

Desto mer jag älskar och behöver dig.