Här är den berättelse jag berättade på skolavslutningen igår i Daltorp och i förrgår i Grimsås. Jag har suttit på den ett tag och sparat den för detta tillfälle. Den kommer från en stor fin bok som heter karthistorier eller liknande. Jag tycker den är otroligt fascinerande men jag älskar ju alla vildmarksberättelser. Hoppas den är till glädje för dig!
Julavslutning 2018
Det var 1925. I Nome, en liten stad långt upp i norr i Alaska, vid Berings sund.
En av tidernas värsta difteriepidemier har brutit ut mitt i vintern. Läkaren inser att det är väldigt allvarligt, det kan hända att hela staden blir smittade och dör. Han skickar telegram efter hjälp: ”I snabbt behov av en miljon enheter antitoxin, 3000 människor bor här stop”
Men hur ska det gå till? Det ligger så otroligt långt bort och det är väldigt kallt. Någon tycker att man ska flyga dit det men flygplanen är så dåliga på den tiden så ingen vågar göra det. Man måste klara resan från Anchorage till Nome på många, många mil, det blir att köra tåg så långt det går och sedan har man ändå många mil kvar, mer än 100 mil! Det är då det här blir en verklig äventyrshistoria. Man får lägga serumet välisolerat och skyddat i inpackade behållare och snabbt har man ordnat en kedja av hundspannsförare som får lämna paketet i stafett till varandra. Det är tuffa människor som lever sina liv där uppe i kylan med jakt och annat.
Det är mitt i vintern och i Alaska är det natt hela dagen, endast månens ljus och norrskenets dans lyser upp himlen.
Och det finns radio 1925. Den 27 januari kan folk sitta och höra rapportering om hur den första föraren, William Shannon ”Wild Bill” kallad, ger sig ut i snöstormen i -60 grader, han har de första 84 kilometerna, ett maratonpass. Han får mest springa bredvid släden för att inte förfrysa sig men han får ändå svåra frostskador innan han når Tolovana, där han utmattad får lämna över till Edgar Kallands som kör nästa 50 km i -50 grader och kommer fram men en förfrusen hand. Dan Green kör 45 kilometer och den ena föraren avlöser den andre. 20 stycken slädförare är med och det är helt olidliga förhållanden men cylindrarna med vaccinet är i ständig rörelse och rör sig mot sitt mål, en kamp mot klockan. För posten brukar det här ta en månad men nu måste det gå på sex dagar. Längst av alla körde inuiten Leonhard Seppala med den berömda ledarhunden Togo som körde 146 km i oerhört starka vindar. Som lägst var det -65 grader. Och rapporterna når hela tiden ut i radion.
Sist i raden är en före detta norrman, Gunnar Kaasen som kör de sista 85 kilometerna till Nome. Vid ett tillfälle tappar han paketet! Som blåser bort i stormen och får leta efter det mitt i natten och gräva upp det ur snön med händerna. Men den 2 februari klockan 5 på morgonen är han framme. De får snabbt tina upp serumet och hoppas det fortfarande fungerar. Men det gör det! Och så är staden räddad tack vare den otroliga insatsen! I Kolmörker färdades medicinen 1085 km på 127 timmar och 30 minuter oavbruten färd.
Jag tycker det är en jättespännande historia. Den handlar om att vi måste hjälpas åt och att det ibland innebär mycket kamp. Och så nu när det ska bli jul tänker jag på det där paketet de kom med som var så efterlängtat. Och hur efterlängtad räddningen var och att den kom fram. I julens berättelse om Jesusbarnet handlar det också om en räddare som kommer fast på ett ganska annorlunda sätt, men också under många svårigheter.
Nu vill jag från församlingen önska er ett härligt lov och en så god jul som det bara är möjligt.
Lämna ett svar