Här är nu också min andra julpredikan. Inspirerad av Martin Landgren har jag hållit detta anförande både vid flera tillfällen tredje söndagen i advent, på äldreboende och vid julkrubban i Ljungsarp. Det blev förstås väldigt fritt hållet ju fler gånger jag framfört det och som jag stod och höll en docka i famnen gick det inte att hålla ordning på manus ändå för den delen. Det var också väldigt fint att stå med ett barn i famnen och predika, även om det aldrig blev som jag tänkte i mina vilda föreställningar att jag kunde låna en bebis från någon i församlingen. Hoppas det som följer är till glädje för dig!
Gud som söker kontakt från första stund
(Tar fram en liten docka från julspelet eller, om jag har tur, en bebis ur församlingen? Kanske också en ikon med Jesu ansikte och blick)
Nu förbereder vi oss för jul här idag, vi har nått tredje söndagen i advent och julen är en vecka bort bara. Då firar vi det lilla barnet som föddes i Betlehem och lades i en krubba.
Jag har ett litet barn här. Vad gör så här små barn egentligen? Om man sätter sig och tittar och väntar på att de ska göra något, vad gör de då? (vänta på svar från församlingen)
De söker blicken från andra, letar efter vänliga ögon som säger att här är det tryggt och gott och de är så välkomna så. Nyfödda barn ser lite dåligt än men synen är helt anpassad till att kunna se vänliga ögon på håll-avstånd. De söker kontakt och faktiskt så är det livsviktigt för dem. Det är bra för bebisar att de är så söta och ser så oemotståndliga ut för det är för att vi ska ta hand om dem.
Vad mer? De skriker eller hur? Och bebisskrik är extra hjärtskärande på något sätt, det är också för att vi ska ta hand om dem. Det kan vara blöjan eller att de är hungriga eller rädda eller så, de vill komma upp. Komma nära. De vill ha kontakt. Sen kanske de blir större och vågar sig iväg en bit men de kommer snabbt tillbaka när det behövs mer trygghet.
I kyrkan talar vi ofta om oss som Guds barn och det är mycket av det här som påminner oss att söka Guds varma blick eller vända oss till Gud i våra svårigheter. Men när det är jul så finns det en annan sak.
Då är det plötsligt Gud som är ett litet barn. Och vill vi lära oss om Gud ska vi ju titta på Jesus. Och det gäller faktiskt från första stund, på en gång när han fötts började han berätta hur det är med Gud och oss. Inte så vältaligt som senare men det allra viktigaste kommer med genast.
Gud söker kontakt med oss. Vill möta vår blick. Vill leva i nära gemenskap med oss. Otroligt va?
När Jesus är vuxen visar han det genom att söka upp människor, predika, bry som om de kantstötta och utstötta. Söka kontakt. Skälla och bråka med de som är för upptagna med sig själva. För att få kontakt. Men det har funnits med från allra första början.
Den som får ett barn måste ge det utrymme i sitt liv, låta det få växa till och bli större. Må vi möta barnets blick denna heliga jultid. Sedda av den förvandlas vi.
Lämna ett svar