Vi är kristna, vi fruktar inte döden

Min predikan från annandagens gudstjänster. Om mitt möte med en martyr.


Stefanus blir stenad, under en himmel som står vidöppen.

Här är min predikan från annandagen. Först på en fin gudstjänst i Södra Åsarps kyrka och sedan kraftigt nerkortad mitt mellan den vackra musiken i en gudstjänst i Hulared. Det här måste jag säga är en predikan som jag själv tycker är bra på många sätt. Inte minst är det alltid starkt att återvända till berättelse om Kuya Bani (som jag skrivit om här på bloggen tidigare ”mitt möte med en kristen martyr”), sedan kändes det nästan för bra när jag band ihop trådarna på slutet, förmodligen för att det är så stora ord att ta i sin mun kring ett kristet liv som jag inte på något sätt själv bemästrar. Hur som helst hoppas jag att detta blir till glädje för dig!

 

Annandag jul 2018 15.00 Södra Åsarp

Annandag jul är en av de mindre mysiga dagarna i julhelgen. Det finns fler såna, som värnlösa barns dag som påminner om hur kung Herodes dödade gossebarn för att försöka komma åt den nyfödde kungen som han för allt i världen inte ville skulle få växa upp.

Överskriften för idag är ”martyrerna”. Och vi vet ju att en martyr är någon som får ge sitt liv för något hon eller han tror på och håller heligt. Martyr betyder ”vittne”, en som visar med sitt liv på det man tror. Det är knepigt som ämne för det har funnits många galningar genom tiderna också. Och även dessförutan så har det något väldigt mystiskt över sig, vi har hört om hur kristna förföljts och hur det sker i vår värld nu också. Kristna är den religiösa grupp som får utstå mest förföljelse i vår värld fast det hör man sällan om i vårt land för det är svårt att ta in. De flesta tänker sig att kristna är vita människor som har makt och kan förtrycka andra men den genomsnittlige kristne är betydligt mörkare i hyn, kvinna och bor i latinamerika eller afrika.

Det finns många skäl till förföljelser och svårigheter men jag tänkte börja med att berätta att jag faktiskt träffat en martyr en gång i livet.

Jag var med i ett kyrkligt ungdomsutbyte 2006 på filippinerna och vid ett tillfälle var jag i stiftet Rizal-Pampanga på en träff på en sliten skola, för en ursprungsbefolkningsgrupp som inte fick sina rättigheter tillgodosedda alls. Där på mötet fanns också en man som hette Bani. Honom fick jag prata med och höra om hans engagemang i mänskliga rättigheter.

Saken var den att det är farligt att engagera sig i mänskliga rättigheter på Filippinerna. Det är ett korrupt land där eliten styr och tar för sig på de sätt de kan. Kyrkan jag besökte var på alla sätt de fattigas kyrka med stort påverkansarbete. Bani var inte med där men var katolik som de flesta är.

Han berättade för mig att han hade märkt flera gånger att han var skuggad när han gick hem på kvällarna men så sade han det som jag kommer minnas resten av livet. Apropå att det var så farligt det han höll på med.

”Men vi är kristna, vi fruktar inte döden”

Han kunde inte sluta med det han gjorde även om det äventyrade hans egen säkerhet.

Jag träffade ett år senare en tjej från Rizal när hon besökte Sverige. Och då frågade jag om Bani och hur det gick för honom. Då berättade hon att han var död. Han hade blivit mördad för att tysta honom.

Det var ett martyrium på det sättet att hans tro ledde till konsekvenser i vad han var tvungen att göra, och det förde honom på kollisionskurs med makthavare och ledde till hans död.

Idag hör vi i evangeliet Jesus säga att han inte kommer med fred utan med splittring. Med en eld på jorden som han vill tända. En brinnande passion för varje människa, för dess värdighet och värde. Och då behöver verkligen mycket i världen bli annorlunda. Vår julinsamling till exempel handlar ju i år om att flickor ska ha samma rättigheter och möjligheter som pojkar i vår värld, där gäller det att bråka en hel del till innan en verklig fred kan komma, rättvisa och goda förhållanden.

Den där elden finns verkligen hos profeten Jeremia. Jeremia är en förföljd person på ett sätt. Han får i uppdrag att komma med budskap från Gud. Innan vår text har han talat till folket om vilket elände de orsakar åt sig genom att inte leva efter Guds goda vilja. Prästen Pashchur hörde det och lät prygla honom och sätta honom i stocken över natten. Nästa dag släpptes han loss och Pashchur förmanade kanske Jeremia att hålla sig lugn nu, men Jeremia brast ut i nästa drapa: ”Herren kallar dig inte Pashchur utan Magor Missaviv ”Skräck från alla håll” sa han och fortsatte med hur Pashchur medverkade till folkets och sitt eget elände genom att tysta Jeremia. Sedan sätter sig Jeremia och klagar med den text vi hört.

Vi förstår att han nästan profeterat mot sin vilja, Gud har blivit honom för stark och han kan inte låta bli att skrika om våld och förtryck fast det hela tiden sätter honom i knipa. Han vill sluta vara profet men det kan han inte, det är som att han har en eld inom sig (kanske den Jesus talar om!!) som till slut bryter ut på nytt.

Men i slutet (och ännu mer efter det vi hört) så vänds hans klagan i lovsång. Han känner att Gud är med honom, stark och fruktansvärd. Han vet att han gör det rätta och det är en väldig styrka i det.

Denna dag brukar vi också alltid läsa om Stefanus. Den förste kristne martyren i bibeln. Han har predikat om att Jesus uppstått och därför har samma makthavare som tog Jesus gripit honom också. Och han blir stenad till döds. Men det finns mycket i den berättelsen som borde fånga vår uppmärksamhet!

Stefanus blir förhörd och säger att han ser himlen stå öppen och människosonen på Guds högra sida. Det påminner kraftigt om när Jesus blev ställd inför rådet för det han predikade och svarade ”Härefter ska ni se Människosonen sitta på den gudomliga maktens högra sida”. Och samma ord väckte samma vrede men de struntar i att blanda in Pilatus eller nåt utan ska stena honom i vredesmod. Då säger Stefanus nästa märkliga sak! ”Herre Jesus, ta emot min ande”. Vad sa Jesus? ”I dina händer Gud lämnar jag min ande” och sedan ropade han högt, ”Herre ställ dem inte till svars för denna synd” och dog. Vad sa Jesus? ”Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör”. Stefanos ber också för sina förföljare på samma sätt.

Det är nämligen så med den eld som Jesus vill tända att den inte brukar våld. Han ber för sina fiender och vill göra dem till sina vänner. Han ser på dem också som Guds älskade barn som han vill vinna, inte besegra. Och berättelsen om Stefanos är berättelsen om att lärjungen ska följa mästaren i spåren.

Det där med att vinna över sina fiender istället för att tillintetgöra dem är förresten fortsättningen på berättelsen för där hör vi att en kille som heter Saul sitter och vaktar kläderna och hejar på när Stefanos stenas och sedan letar han upp alla andra jesusföljare han kan hitta och får dem satta i fängelse. Men i takt med att lärjungarna skingras når budskapet om Jesus nya platser och vinner gensvar. Just denne Saul kommer ju att bli omskakad i grunden lite senare i samma bibelbok och börja följa Kristus. Inte tillintetgjord men övervunnen.

Men julen då? Hur hör det här ihop med julen? Det är ju inte någon särskilt gullig historia egentligen julberättelsen. Jesus föds in i en farlig värld där kungar dödar barn och familjer tvingas på flykt, som Josef och Maria som fick fly till Egypten undan Herodes. Det där med Guds rike som Jesus kom för att föra till jorden kom inte bara av att det kom någon med ett vackert budskap om att det nog är bra att hålla fred. Freden kommer med Jesu sätt att leva fred i världen. Låta människor få fred med Gud genom hans närvaro och hans offer för oss. Och sedan att vi också ska leva hans fred i världen. Stå emot det onda på alla sätt vi kan, som Bani som inte kunde tåla orättvisorna eller Jeremia som inte kunde hålla tyst, men utan att själva vara del av hatet och våldet. Stefanus lär oss så att när vi möter svårigheter så är Jesus med oss. Vi kanske inte ser det men vi är under en öppen himmel, hade vi ögon att se med skulle vi veta att vi inte står ensamma.

Och det Gud ger kan ingen människa ta ifrån oss. Vi är kristna, vi fruktar inte döden. Vi borde inte behöva frukta döden, och i så fall inget annat heller.

3 kommentarer

Thorsten Schütte säger
28 december 2018 – 09:26

Förföljelsen av kristna är verkligen en brännande fråga, även här i Sverige:
https://www.sandaren.se/debatt/lat-inte-skyddsrummen-bli-isoleringsceller-flyende-kristna

Tomas Jarvid svarar
28 december 2019 – 08:18

Så är det, och det blir liksom då ett osynligt problem av flera orsaker. Svenskar kan ofta inte riktigt förstå att religion kan ha betydelse för människor.

Rebella säger
1 januari 2019 – 10:34

Den där bilden.

Jag såg en rätt dåligt restaurerad medeltida kalkmålning för ett tag sen. Den påminner om denna bild - nån på knä, stående mänskor som kastar sten. Men stenkastarna såg ut som om de siktade på nåt annat, långt bort. Jag gissar att detta är ett standardsätt att avbilda Stefanus. Det är nog restauratörerna som inte förstått bildens motiv, och åstadkommit konstigheter.

Jag TROR inte det var nån öppen himmel-grej på den bilden. Kan inte veta säkert.

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 09:43

Ofta är det standardiserade bilder de som målade hade tillgång till på något sätt. Och den är ju pedagogisk! Det viktiga är med men himlen, Stefanus och Saul i hörnet. Tyvärr får man säga, så står det också judarna över folkhopen som stenade.

Rebella säger
2 januari 2019 – 11:58

Ja jämrans. Så står det.

Saul? Palle? Varför är han där.

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 09:43

Du får ta och läsa på lite om Palle, det är ju hans stora grej att han börjar som övernitisk rabbinlärjunge som förföljer kristna. Hela storyn finns i apostlagärningarna.