Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Som en torr svamp som möter källan

Här är min predikan från igår, med fortsättningen på förra veckans textläsning om Jesu möte vid Sykars brunn. Jag fick återanvända en favoritillustration med tvättsvampen. Hoppas det här är till glädje för dig!

 

3e efter trettondag jul 2019, årgång 2, Ölsremma kyrka

Tro är inte något som vi äger själva. Det är något vi har fått. Som har lämnats vidare till oss kanske av föräldrar eller vänner och som vi får knåda ihop med vårt eget hjärta så att den hänger ihop med resten av våra liv. Och inte nog med att vi fått det av människor, ytterst sett är tron en gåva från Gud.  Vår törst efter dig är ditt verk, sa Augustinus, honom citerade jag mycket förra veckan också.

Vi fortsätter från förra veckan med berättelsen om kvinnan i Sykar i Samarien som mött Jesus i middagsvärmen. Hon har talat med Jesus där och det har på många sätt varit ett märkligt samtal kan man tycka men Jesus har sagt sådant som hon behövde höra. Och han har lyssnat på henne, låtit hennes tankar få ta lite konstiga vägar ibland som tankar ofta gör. Och nu ger hon sig tillbaka till Sykar, hon lämnar sin vattenkruka och går. Lärjungarna fattar i vanlig ordning ingenting, vilket ju kan vara som en slags tröst många gånger, bara det att Jesus talar ensam med en kvinna tycker de är oerhört märkligt, från ett fientligt folk dessutom. Jesus dyker upp på oväntade ställen i oväntade möten hela tiden. Hon tycker kanske att hon råkar möta honom men frågan är om det inte var meningen?

Kvinnan säger några av bibelns mest fantastiska ord! ”Han har sagt mig allt jag gjort”. Och hon säger det glatt! Det fanns ingen dom i hans ord utan hon blev av med sina bördor när hon fick berätta för Jesus. ”Han har sagt mig allt jag gjort.” Och stannade kvar hos mig och vill mig fortfarande väl. Vi har ett allseende öga här i Ölsremma, över altaret. Guds öga som ser allt. Det kan vara en skrämmande symbol men grejen är att det beror ju helt på vem det är som ser oss! Gud är som Jesus är när han möter kvinnan vid brunnen. Våra hemligheter slutar vara hotfulla när han delar dem med oss.

Det står inte om det i texten, kanske mellan raderna, men jag tänker mig att kvinnan kanske vars liv var präglat av skam på olika sätt. Hon hade kanske levt i trassliga relationer som var destruktiva, hade fått skam pålagd på sig av andra som dömde ut henne som människa. Skam är en social sak har jag fått lära mig och den måste botas i gemenskap med andra. När vi får träffa någon som ser på oss med goda ögon övar vi oss i att se på oss själva på det sättet. Jesus mötte alltid tilltryckta människor på det sättet, såg dem och såg dem som värdefulla. Jag tänker mig att det är det vi får ta del av i välsignelsen i gudstjänsten. Gud låter sitt ansikte lysa över oss. Vänder inte bort blicken för att han inte tycker om vad han ser eller tycker vi är en skamfläck eller något sådant, han vänder sitt ansikte till oss och det ger oss frid. Det är också en erfarenhet från själavårdssamtal och säkert terapi och annat att när man får säga som det är, utan att behöva censurera sig utan får vara ärlig om sitt liv, då sker det helande med oss.

Och hon tyckte det var så fantastiskt att hon genast ville visa andra på honom. Kanske beror detta nya mod också på att skammen släppt sitt grepp om henne så hon vågar ta ut svängarna och vara sig själv utan att bry sig så mycket om vad andra tänker.

Tro är ju ett ord som kan betyda lite olika saker men i bibeln handlar det nästan alltid om tillit. Om relationen som uppstått med Jesus. Och den sker på hans initiativ här, han skapar tillit till sig i mötet.

Det märkliga med Jesus är ju att han redan känner henne. Han vet en massa om henne redan men hon är trygg med honom. Det är också en härlig sak att tänka på när vi närmar oss våra medmänniskor, de är redan kända av Gud för han är inte långt borta från någon enda av oss, i honom är det vi lever och rör oss och är till. Det betyder också att vi för vår del inte behöver vara rädda. Ibland kan man ju känna i något sammanhang att jag duger och är accepterad men om de bara visste det och det om mig så skulle de nog vända sig bort. Med Jesus finns det inget sådant. Helt och hållet känd. Helt och hållet älskad, ja han har kommit just för att rädda syndare och återknyta banden med oss, föra oss tillbaka till den trygga relationen med Gud, utan fruktan och utan skuld och utan skam.

Det finns en sådan där sak jag brukar säga till brudpar. Att det kan komma en dag då den andre i paret kommer hem och känner sig helt värdelös och inte tycker han eller hon kan något eller borde finnas alls och då får man frågan ”älskar du verkligen mig” ”ja” säger man ju då. ”varför” kommer nästa fråga och DÅ har jag hört att man inte ska börja radda upp goda egenskaper eller så utan bara säga ”för att jag älskar dig”. Inte på grund av något som blir hotat om jag nu plötsligt inte är rolig att vara med eller vacker eller vad det kan vara. Bara att den andre bestämt sig för att det är så. Sådan är Guds kärlek i Kristus Jesus. Kärlek för vår skull, inte för vad vi kan vara bra till.

Jag har en gammal favoritillustration till predikan som kan passa idag. Här har jag en svamp, och så har jag lite vatten.

Här är nog kvinnan när hon kom till brunnen. Torr och törstig. Hon kommer efter vanligt vatten men hon behöver också livets vatten, hon får höra från Jesus att han har levande vatten och så ber hon att få det för hon törstar också i själen. Och när hon talar vid brunnen är det som att hon dricker, det är också så att på hebreiska är det samma ord för källa som för öga. Jag tror nog hennes hjärta drack mycket djupa klunkar av att möta en som såg på henne med god blick. Det är livsavgörande för oss alla att får göra det. Så hon fyller sin svamp.

Tills den är så full att hon måste få göra något med vattnet, dela med sig av det till någon! Det står att hon låter sin kruka stå kvar, hon törstar inte längre så den spelar ingen roll! Och så går hon, berättar med sina ord om den som sagt henne allt hon gjort. Och så lockas fler att höra. Till en början för att de hört hennes berättelse men sedan händer samma sak med henne. De säger, nu har vi själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.

Och så är det med oss i det kristna livet. Vi behöver få släcka vår törst, sedan behöver vi ge av det vi fått på ett eller annat sätt, och sedan dricka på nytt. Det här kan man säga är mission. Det är också härligt att kvinnan inte måste ha svar på allt själv, hon måste bara dricka från källan och genom det få kraft att fortsätta. Att ge en vänlig blick åt andra i sin tur, att lyssna på den som behöver lyssnas på. Berätta vilken källa hon hittat.

Vi kan möta Jesus nu som då. I evangelierna, i predikan när orden får liv i vårt hjärta, i budskapet om hans död på korset för vår skull i sin stora kärlek till oss. När vi söker honom är det för att han sökt oss först och han söker oss för att han vill oss väl, ge tröst och tro och hopp.

Paulus skriver det vackert i galaterbrevet, som ju hela tiden handlar om att vi är älskade och räddade av Gud av nåd och för vår egen skull och det kan få bli slutord idag. Så står det:

Så långt jag lever i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig.

 

Kommentarer

4 svar till ”Som en torr svamp som möter källan”

  1. Profilbild för Thorsten Schütte
    Thorsten Schütte

    ”på hebreiska är det samma ord för källa som för öga” – Aha, därför det poetisk uttrycket att ögonen är som brunnar som t ex här:
    http://glennfri.com/dina-ogon-ar-som-brunnar-i-den-vackraste-oas/

  2. Profilbild för Thorsten Schütte
    Thorsten Schütte

    Fin dikt 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.