Den här rubriken kanske är lite missvisande för jag det är inte en gnällbloggpost om att folk inte vill lyssna på predikanter. Men jag har fått några tankar i huvudet som jag vill tänka lite högt kring här.
Jag läste en artikel om forskning kring predikan. Det handlade om hur det rådit olika ideal kring predikan under åren. För ganska länge sedan nu var prästen en auktoritetsperson som i kraft av sin status förkunnade eviga sanningar till folket nedanför predikstolen, sedan växlade modet, förmodligen för typ 50 år sedan kring 1968 då plötsligt auktoriteter började bli problematiska. Ny präster fick lära sig nya ideal som gick ut på att predikan i första hand måste knyta an till åhörarnas egna erfarenheter och tankar och idealet blev att predikan skulle vara som en slags tänkt dialog där prästen gav sin syn på saken på ett sätt som sedan lockade fram åhörarnas egna tankar.
Jag har inte läst boken men det finns en boktitel inom predikoläran som heter ”to preach as one without authority” eller något sådant. Det är lite samma tanke, att prästen idag inte har någon auktoritet att räkna med, så man får hitta nya vägar.
Det där är ju delvis sant men ändå inte. Det är ju sant att prästen idag inte automatiskt har auktoritet utan på något sätt måste förtjäna att lyssnas på. Men så har det väl i ärlighetens namn fungerat i alla tider? Åtminstone om man får tro att retorikens lagar är tidlösa. Det finns gott om gamla talesätt om predikanter i stil med att ”jag kan inte höra det du säger för ditt liv står emellan” eller så. Att det ibland blir en ohållbar situation, typ ”predikans kris” som man talat om, beror kanske mest på att predikningarna inte alltid är särskilt bra. Det är trots allt väldigt svårt att predika bra varje söndag. Upplägget att om någon somnar under predikan så är det deras eget fel (och läge att väcka dem med kyrkstöten) istället för att det är prästen som borde fatta vinken uppmuntrar ju inte direkt till retoriska ansträngningar. Det gör det inte heller att tvärtom utgå från att åhöraren alltid är avvisande eller ointresserad av det man har att säga, de där predikoidealen de senaste decennierna är helt klart också del av kyrkans dåliga självkänsla.
Prästen är fortfarande en auktoritet på samma sätt som alla som tar ordet kan vara en auktoritet. Genom att förvalta det förtroende man fått att bli lyssnad på. Det är dags att inte falla i någotdera diket utan givetvis både knyta an och komma med ett budskap.
Jag tror att den verkliga krisen helt enkelt består i att vi ofta inte riktigt vet vad vi ska säga för att uttrycka evangeliet i vår tid. Det fanns undersökningar på det också, att det är vanligt att tala om Jesus som förebild men svårare att tala om honom som frälsare. I de sammanhang predikanter talat med självförtroende och väckt nyfikenhet på evangeliet så har det i regel också funnits en stark känsla för vad kärnan är egentligen. Alla stora predikanter står tydligt som representanter för en tradition kan man säga. Man har inte behövt komma på allt själv men man lyckas ändå sätta egen prägel på det.
Jag talade med en bloggläsare som menade att det är konstigt det hela, för i hans erfarenhet var nästan alla människor öppna för att tala om synd och ångest och allt sådant så det borde vara enklare än vi tror att knyta an.
Mycket tankar och inga svar. Vad säger du om läget för att predika kristen tro idag? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar