Igår predikade jag på fastlagssöndagen och fick på kuppen återvända till tankar från en gammal uppsats på prästutbildningen. Om att älska, upptäcka hur svårt det är och förundras över att vara älskad. Hoppas det här är till glädje för dig!
Fastlagssöndagen 2019, i Grimsås och Ljungsarp
När jag en gång var student så ägnade jag en halv termin åt några verser ur dagens evangelietext och skrev en tjock uppsats om dem så nu ska jag väl kunna predika i åtminstone några timmar om den?
Vi är i fastan från och med onsdag och påsken närmar sig. Precis före evangelietexten har Jesus ridit in i Jerusalem och hyllats av folket. Där finns till och med ickejudar som är nyfikna på Jesus, greker står det men det kallade de nog alla utlänningar. När Jesus får höra om grekerna säger han att det är ett tecken på att hans stund har kommit. Lite beroende av den där uppsatsen så brukar jag aldrig missa chansen att förklara att när Jesus talar om sin stund då menar han sin korsfästelse, i episteln står det på liknande sätt: ”Jesus, som gav sig själv till lösen för oss när tiden var inne”. Det är fråga om gudomlig timing kan man säga. Men man måste nästan veta att det är det som är stunden för Jesus talar om att han ska förhärligas, och det låter ju som något trevligt? Och så fortsätter han med dessa berömda ord om vetekornet som dör men som samtidigt både bevarar sitt liv och ger liv åt andra.
Det är lite svårt också när det står om att man ska hata sitt liv för att rädda det. I kyrkans historia har vi hållit på alldeles för mycket med självförakt och det rimmar illa med detta att vi är skapade till Guds avbild, älskade och värda att dö för, jag tror det är ett sätt att skriva att det finns saker man måste älska mer än det som är ens eget. Svaret på vad det innebär kommer Jesus att ge genom att inte älska sitt liv mer än att han kan ge det för sina vänner, och fiender också för den delen.
Det som jag till slut kom fram till i min uppsats var att tanken här är att Jesus inte bara berättar om vad han själv ska göra, utan också att detta med vetekornets väg också är tänkt att vara lärjungarnas väg, eller kärlekens väg som vi får kalla det idag. Kärlek är ju just att i sina handlingar göra gott mot andra, och det innebär på ett eller annat sätt ett offer, eller uppoffringar åtminstone. Och när vi glömmer oss själva till förmån för andra så är det livgivande och att vi följer mästaren i spåren.
Som alltid med Jesus så är det både likt och olikt med hans liv och våra liv. Han ger mönster, en väg åt oss att följa, han är liksom facit på hur ett liv i kärlek ser ut. Den som vill tjäna honom ska följa honom och där han är kommer tjänaren att vara. Och Jesus verkar ju finnas där nöden finns och hos de som andra inte besöker.
Idag, eller egentligen på onsdag, går vi in i fastan och då är det gott tillfälle dels att påminna sig om att älska sin nästa, men så finns det ju en följd som brukar hänga med i det, när vi försöker älska vår nästa så upptäcker vi också att det inte är så särskilt lätt. Det är lätt att tro att det är lätt tills man försöker. Dels är det svårt att veta hur man ska göra och svårt att orka det mitt i allt annat och sin egen kamp i livet, men det är också svårt för att vi kan upptäcka att vi inte vill. Vi bryr oss inte så mycket om vår nästa som man kunde önska. Att göra som Jesus och älska sin nästa mer än sitt eget liv är mycket långt borta och det märker vi när vi försöker.
Det finns en spännande passage i episteltexten som jag stötte på i en bok med andliga övningar, av Gerhard Hughes, (läs allt ni hittar av honom) där man fick fundera på hur man kände det inför olika alternativ. Jag tycker inte det spelar så stor roll hur det går för andra med frälsningen, bara jag själv klarar mig, eller jag hoppas att många ska bli frälsta men en del kan jag ju inte med, eller att det känns förfärligt om inte alla människor ska bli frälsta. Poängen var sedan det här bibelordet, Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Det är ett bibelord att påminna sig om rätt ofta tänker jag. Det säger oss att Gud älskar alla de människor vi möter, ja hela skapelsen. Även de som vi själva inte tycker är värda att bry sig om eller de vi själva inte kan förmå oss älska. Nu kan vi förstås ha goda skäl att ha svårt att förlåta och älska våra medmänniskor, det är inga lätta saker, men för Gud gäller det alla. Går någon människa förlorad så är det i så fall mot Guds vilja, kanske för att vi vägrar ha med honom att göra i så fall men det är en stor sorg för honom och det borde vara det för oss.
Vi har en bibeltext till och den är fantastisk. Det är Ester i gamla testamentet. Hon har genom skönhetstävling blivit drottning när kungen i imperiet Persien tröttnat på sin gamla fru, så man förstår att drottningens ställning kunde ändras fort om man inte var till lags Nu har en fiende kommit på att försöka utrota hela det judiska folket i riket och den enda chans man har är Ester som ju trots allt finns i hovet och skulle kunna tala med kungen. Men hon har inte heller rätt att bara stövla in och prata med kungen oinbjuden, det är dödsstraff på det. Men Mordokaj säger henne att hon måste, hennes öde och folkets öde är ett och samma och så säger han ”kanske är det för en stund som denna som du blev drottning”. Det är den bästa raden i Esters bok! Och sedan får folket fasta och be för allas räddning (som man gott kan göra nu i vår fasta med) och på den tredje dagen kastar sig Ester ut i det okända och går till kungen på vinst och förlust. Och klarar sig, kungen lyssnar på dem och fienden avslöjas och folket räddas. Och slutet gott allting gott, judarna firar purim till minne av detta.
Likheterna med Jesu stund finns ju där, till och med ordet finns där! Det är lätt för läsaren att tänka att det var detta som var Guds mening med att Ester hamnat där hon hamnat i livet, det vet jag inte om det är så men det betyder i alla fall att där vi befinner oss i livet så kan det komma ögonblick då vi tas i anspråk, uppgifter som är just till oss. Ett uppdrag. Där finns också en koppling mellan mästarens väg och vår väg. Ester blir som en prototyp till Jesus där i gamla testamentet. Liksom många andra, Daniel, David, Mose och så vidare. Jesus är ju människosonen, människan som den uppför sig när den är vad den är tänkt att vara så alla som vandrar kärlekens väg liknar på något sätt honom.
Jesus är den som vandrar in i faran för sin kärlek till oss rätt kärlekslösa människor som föraktar honom och vägrar lyssna på honom. Han är den som för vår talan inför fadern och ger oss en framtid även i den mörkast tänkbara dal. När vi märker var gränserna går för oss i att älska vår nästa och hur skrala vi är på det, då förstår vi också hur mycket vi behöver frälsaren.
Vi ber
Gud välsigna oss denna fastetid så att vi efter bästa förmåga får vandra kärlekens väg, inte vara fast i oss själva utan älska vår nästa.
Visa oss också vad du gjort för oss så att vår tro stärks och vår kärlek får växa.
Amen
Lämna ett svar