Här är predikan jag höll igår i Grimsås och i Nittorp. Det var riktigt härligt att predika igår. Det var inga stora skaror som sökte sig till kyrkorna men det var hur som helst kyrktrogna som det alltid är fint att få tala till. Det blev som vanligt en del improviserande i stunden så på en del svaga punkter i predikan fyllde jag i bilden på stående fot men jag hoppas ändå det här skrivna ska vara till glädje för dig.
2 i fastan 2019, den kämpande tron. I Grimsås och Nittorp.
Det är bara några veckor sedan jag kunde säga att en av texterna var en som jag ägnat mycket tid åt att skriva uppsats om. Och idag är det också så! En gång har jag grävt mycket i den här berättelsen om Elia i öknen.
Berättelsen om Elia är väldigt fascinerande. Det är en tid med dåliga kungar och nu har de fått en sämre än någonsin, Achav. Han och hans drottning som är från ett annat land inför tro på Baal istället för på Israels gud och de förföljer de som är trogna mot Herren. Elia kliver fram och säger till kungen att som konsekvens av det ska det inte regna i landet. Och sedan blir det så. Elia får mat av korpar i ödemarken, han bor hos en fattig änka och när hennes barn dör blir han levande igen när Elia ber för honom, och under tiden har Elia blivit en efterlyst man, Achav letar efter honom överallt. Alla andra av Guds profeter är gömda i grottor i ödemarken livrädda men Elia träder fram och utmanar Achavs baalsprofeter på duell på berget Karmel där den gud som kan tända eld på sitt eget offeraltare ska visa sig vara värd att tillbe. Där vinner Elia över 450 baalsprofeter och han ser till att de blir dödade efteråt. Han har liksom besegrat avgudadyrkan i ett enda mäktigt slag.
Men så kommer vår text. Elia har varit helt orädd och vunnit över omöjliga odds men plötsligt så blir han rädd när drottning Isebel är ute efter honom. Och han flyr.
Det finns de som har menat att Elia är utbränd efter allt han gjort, han orkar inte mer. Så kan man väl få se det, särskilt om någon av oss här är utmattad efter någon slags lång kamp så får man gärna identifiera sig med honom. Han är knäckt för det verkar som om allt varit förgäves och nu orkar han inte fortsätta. Han flyr ut i öknen istället, och han klagar till sin Gud. Säger att han inte vill leva längre.
Som en parantes är det ju intressant att han sitter under en buske och klagar och säger att han inte vill leva för det gör ju en annan profet också. Vet ni vilken? Jona i slutet av sin berättelse. Det får man gärna fundera vidare på hur de berättelserna är lika eller olika.
En viktigare likhet som jag inte alls tänkte på i min uppsats en gång är Hagar som får fly ut i öknen med sin son Ismael och där sitter hon och väntar under en buske, uttröttad och förtvivlad väntar hon på Ismaels död. Men istället talar en ängel till dem och de hittar en brunn i öknen så att de kan fortsätta. Hagar är ju den som ger Gud ett namn, lär känna honom på ett nytt sätt och kallar honom ”seendets Gud”, den som sett henne i hennes situation och bevarat hennes liv.
Det är så för Elia också! Han sover men en ängel väcker honom, med vatten och kaka! Glödkaka är nog en brödkaka antar jag. Och Elia äter och dricker och sover igen. Och blir väckt igen, får äta och dricka. Och så får han krafterna tillbaka.
Det där är något som många sörjande kan känna igen sig i. Innan man är mottaglig för ord av tröst och medkänsla så behöver man få sova, och kanske gärna att någon kommer med mat för det klarar man kanske inte av att orka ordna. Det är verkligen att vårda någons själ att ta hand om de grundläggande behoven (i kyrkan kallar vi detta med att trösta och stärka någon inuti för själavård, det är ett lite ålderdomligt ord). Och på det sättet också så liknar det Hagars upplevelse i öknen. Omtanke och någon som ser hur man har det. Det är ofta det man behöver men det blir också väldigt fint på något sätt med en ängel från himlen som har bakat bröd åt slitna profeter!
Elia orkar sedan fortsätta i 40 dagar och 40 nätter, till Guds berg Horeb. Horeb är ett mycket känt berg men som ingen kanske ändå känner igen namnet på för det är er känt som Sinai. Berget där Mose fick ta emot budorden på stentavlor och folket slöt förbund med Gud. Visst påminner de där 40 dagarnas nonstopvandring om Israels 40 år i öknen? Det som följer ska komma att påminna Elia om Guds trofasthet mot de han står i förbund med.
Sedan följer ännu en berömd händelse då Elia sitter i en grotta (mycket lik Mose i detta för övrigt) och först nu talar Gud till honom. Frågar ”varför är du här?” Och Elia får säga allt det han har på hjärtat, allt som tynger honom. Gud fortsätter att vara en själavårdare, nu är Elia redo att tala, och Gud lyssnar. Jag läser det som står för det är så väldigt bra!
Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” 11Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. 12Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. 13När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” 14Han svarade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.”
Gud kommer på något stilla sätt nära och Elia får klaga sin tirad en gång till, och Gud lyssnar. Riktigt vad allt det där betyder med den stilla susningen vet inte jag men Elia förstod visst. Det påminner om en annan sak vad gäller tröst. Det går på sätt och vis inte att trösta någon. Man kan tänka på ett litet barn som slagit sig och behöver tröst. Det går ju inte att trolla bort det onda men då behöver man en famn att vara i tills det onda gått över. Det är nämligen också alltid ensamt i smärtan och då är närvaro det som ger lindring. Vi behöver varandra, och här kommer Gud på något sätt nära Elia. Den närvaron förändrar allt.
Och till slut talar Gud om vad som ska ske härnäst. Elia är inte så ensam som han tror, Gud har grepp om situationen. Elia ska smörja Jehu till kung och han ska smörja en efterträdare till sig själv, Elisha. Och så blir det. Det var egentligen hela berättelsen om Elia, när Elisha väl kan ta över kommer Gud hämta upp honom till himlen i en vagn av eld, en av de största profeterna i bibeln. Och givetvis, eftersom det är så i bibeln, får vi möta honom i hans svåra stund och i hans sårbarhet. För bibeln har inga superhjältar, inte ens Elia är faktiskt det.
Jag har försökt berätta om Elia här och lyfta fram Guds omsorg om honom och vad det är vi behöver när vi har det kämpigt. Nu har jag pratat så mycket om Elia att det inte hinns så mycket mer men när vi nu är inne på det här själavårdande spåret så tar vi det som knyter an i de andra texterna. Paulus skriver också om att ingen människa är så stark att de inte kan falla. Inga superhjältar i nya testamentet heller alltså, eller att vi ska kunna vara det. Det är tröstande ord om att Gud är trofast och ska hjälpa oss igenom svårigheterna. Man kan undra om det inte låter som fromt önsketänkande att Gud alltid visar en utväg ur prövningarna. Och det känns verkligen inte alltid så men åtminstone har vi samma som Elia hade. Gud är inte så långt borta ens när han verkar långt borta. I stillheten kan Gud ge ny kraft.
Och evangeliet är så långt att det kan vi inte ta riktigt nu men jag tänker på hur Jesus hanterar att det plötsligt kommer in en kvinna och beter sig jättemärkligt och pinsamt. Han tycker inte att det är pinsamt. Jesus verkar aldrig tycka att något är pinsamt efter vad jag sett. Inget vi gör heller. Vi skäms mycket, många av oss gör det. Kvinnan som var känd som en syndare skämdes nog en hel del. Det är ju så det funkar, andra reducerar en till något dåligt man gjort. Simon tänkte att Jesus nog inte visste vem kvinnan verkligen var, men det var det han gjorde. Jesus genomskådar dessutom Simon själv och hans tankar. Jesus är den som på ett sätt avslöjar oss, men som älskar oss och ser oss för mer än våra synder, som Guds älskade barn. Det är en motkraft till skammens härjningar i själen.
Vi får konstatera att Jesus liknar den Gud Elia mötte. Som kände honom, hade tålamod med vad han behövde uttrycka och lät honom göra det i sin egen takt. Passar ju bra när han är Gud själv på jorden.
Lämna ett svar