Jag har återigen läst en narniabok högt för barnen; ”silvertronen” av C S Lewis. Det är förstås ett rent nöje att få återvända till de böckerna. Jag tänkte dela några reflektioner kring handlingen, det är säkert roligare att läsa om man också läst boken men vem vet, kanske blir det intressant oavsett.
I början av boken får Jill i uppgift av Aslan att memorera de tecken de har att följa för att klara sitt uppdrag att hitta den försvunne prinsen. Aslan själv är sedan i stort sett frånvarande i hela boken utan det gäller för dem att hålla fast vid den väg han gett dem att följa. Detta med att memorera tecken och, som hon också ska göra, upprepa dem varje dag för att komma ihåg dem, känns väldigt likt det judiska sättet att förhålla sig till (bland annat) trosbekännelsen: ”Hör Israel, Herren (är) vår gud, Herren är en”. Det ska varje jude just upprepa morgon och kväll och vid många andra viktiga tillfällen i livet. Det blir sedan inte lätt för Jill och de andra att verkligen göra det, de glömmer tecknen när de blir lockade från den angivna vägen och det leder till både faror och besvär gentemot hur det kanske kunde blivit.
Jag tänker om detta att det handlar om att dels hålla fast vid sin identitet och komma ihåg vem man är och vilket uppdrag man har, det gäller våra hjältar och det gäller varje kristen. Utan att ha något att hålla fast vid i vanor och liturgi och annat är det så lätt att det just inte blir något av något med den kristna tron. Det blir också en fråga om att ha urskillningsförmåga så att man inte så lätt blir lurad, som nu Jill och de andra blir av den elaka drottningens list.
Drottningen är i sig väldigt intressant. prins Rilian har stött på en orm som dödat hans mor och förtrollat honom själv och fångat honom i underjorden. Det liknar i hög grad både ormen i paradiset och den vita häxan från ”häxan och lejonet”. Det sägs till och med att ”det kanske finns en sådan häxa i varje tid” eller något i den stilen, att det liksom är ett inslag i livet som vi känner det att riskera lockas bort på avvägar.
Det känns förstås djupt symboliskt att prinsen är fången i underjorden, som att det är ett dödsrike fullt av olyckliga och pinade varelser. När häxan/ormen dör kollapsar också hennes rike och hennes fångar blir fria (sedan prinsen, kanske likt Kristus, är den förste att bli befriad).
Häxans list har paradoxalt nog gjort att hon lurat prinsen att hon ska föra honom i spetsen för en armé upp ovan jord och erövra länderna där. Ironiskt nog är det just i Narnia de ska bryta upp och sätta igång, där han ju redan är den rättmätige tronföljaren. Det här är också något som talar starkt till mig om att det onda vill locka oss med att ge något som vi på sätt och vis redan har som gåva från Gud i Kristus, att ha del av gudomlig natur och få kallas den högstes söner som det står någonstans i bibeln. Djävulen i öknen lockar ju också Jesus med att han ska få makt över alla riken i världen om han tillber honom, vilket ju strängt taget djävulen inte kan lova eftersom allting rättmätigt tillhör Gud.
Det håller på att gå illa och våra hjältar håller också på att snärjas i ormens/häxans lögner, de påminner sig om Aslan och om att det bara är en sådan som han som verkligen är värd att tro på (hur än allt kan te sig där de befinner sig) och det är till slut det som när myrslingerbulten Surpöl tar på sig lidande (i stil med att bli stungen i foten av en orm, lite som i första mosebok) som de lyckas bevara tron och besegra häxan.
Det är på det sättet en fortsättning på detta med tecknen. Det gäller att hålla fast vid det man tror på också i de svåra stunderna, och inte frestas till modlöshet utan minnas vem man är och sin identitet som narnier. Eller kristen då om man säger så.
Vad har du för relation till ”Silvertronen”? Skriv och berätta!
Lämna ett svar