Jag håller nu nästan på att nå slutet på ”De rotlösas land” av Brueggemann (som jag läst i säkert ett års tid nu i små doser). Där skriver han ju på olika sätt om exil i det gamla israel och hur det liknar vår situation i kyrkan idag.
Mot slutet av boken skriver han om att när vi läser gamla testamentet ligger det nära till hands att vi identifierar oss och kyrkan med livet i det gamla Israel på den tid då det var ett enat rike styrt av en mäktig kung som David eller Salomo. Med ett magnifikt tempel där Gud tillbads och med profeter som var verksamma.
Men detta är verkligen inte så guds folk lever under hela gamla testamentet. Först finns det en lång tid då Abraham och hans barn är utan eget land eller fångar i Egypten, eller sedan på ökenvandring. Sedan kommer en tid då man levde i landet men styrd på något ganska primitivt sätt av ”domare”, en slags hövdingar man sökte upp och som fick rycka in i tider av nöd. Sedan kommer förstås kung Saul och David och Salomo men genast efter det splittras riket i norr och söder och även om kungatiden varar i några hundra år är det ändå en ganska kort tid av hela tidsrymden. Sedan kommer exilen i Babylon följt av en tid under utländskt styre.
Frågan är då vilken av dessa tider vi ska titta mot för att hitta svar på kyrkans problem idag? Jag tolkar Brueggemann som att det snarare är exiltiden eller tiden efter den som liknar vår tid. Vi har minnet av fornstora dagar men det går inte att vrida klockan tillbaka till dem hur gärna man än vill. Däremot går det att söka Gud även i exilen och kanske kan man på nytt nå fram till något i stil med domartiden då människorna levde i samklang med Guds vilja, om än utsatta i förhållande till mäktiga fiender?
Vad tänker du om detta? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar