Dagens fundering tar sitt avstamp i något som Mattias Ribbing talar om i detta poddavsnitt (jag lyssnar på podden men här finns det som film nedanför bloggposten).
Du får gärna lyssna på honom för det är väldigt intressant (inte minst ger han en väldigt bra ingång på hur man kan tänka på sociala medier) men det handlar hursomhelst om inre och yttre motivation.
I korthet kan man säga att forskarna nu vet att yttre belöningar bryter ner den inre motivation vi har att göra något. En aktivitet som från början har ett värde i sig själv för oss blir mindre intressant när vi börjar få betalt för den, då förvandlas den till ett jobb och våra tankar styrs om så att vi blir mindre intresserade av aktiviteten för dess egen skull.
När jag hörde på podden dök plötsligt Jesu liknelse om den förlorade sonen upp i mina tankar. Och jag såg plötsligt på med nya ögon (efter 1000 genomläsningar eller så)! Häng med!
Den ”förlorade sonen” som ger sig iväg från sin far och slösar bort sitt arv återvänder ju till sin far och denne förlåter honom och välkomnar honom hem. Då dyker plötsligt hans bror upp (ibland kallas han den hemmavarande sonen) och han är väldigt sur. Såhär står det:
”Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’” (Luk. 15:28-30)
Jag har funderat mycket på den där hemmasonen. Det är väl helt enkelt honom jag har lättast att identifiera mig med, präktig som jag är. Jag tror också att när Jesus berättade sin liknelse var den till stor del riktad mot sura fariséer som såg med ogina ögon på Jesus som, likt fadern i berättelsen, gick runt och förlät syndare och välkomnade dem tillbaka till Gud.
Han har ändå varit lite av en gåta för mig. Är han i själva verket lika mycket förlorad som sin bror? Han har ju bott hemma hela tiden men verkar inte känna till sin fars godhet utan anklagar honom för att han ju aldrig fått något!?
Men nu tänkte jag istället såhär. Hemmasonen har nog verkligen gnott och jobbat hemma och trivts bra med det hela tiden i faderns hus. Han har inte fått någon killing men han har å andra sidan inte bett om någon heller, helt enkelt för att han var nöjd som det var. Han arbetade inte med sin far som arbetsgivare utan hade inre motivation och såg sitt arbete och livet där hemma som sin egen belöning. Tills hans bror ställde till alltihop genom att begära ut sina pengar! Och till på köpet blir förlåten på stört när han kommer hem!
Brodern motivation vacklar såklart. Varför ska jag göra allting gratis när min bror fått så mycket som jag inte fått? Orättvisan bränner i honom och det får honom in på egoistiska tankebanor som nog inte var typiska för honom alls.
Och Fadern talar till honom och påminner om hur det faktiskt är! Min son, du är ju alltid hos mig, vi gör ju det här tillsammans! Du har väl aldrig arbetat mot killingar, allt mitt är ditt. Tappa inte bort det du har för din brors skull.
Och där får åtminstone jag en hel del att tänka på. Jag känner ju också igen mig i situationer där allt är frid och fröjd ända tills någon annan får berömmet jag tycker att jag borde fått, eller vad det nu kan vara. Då kommer genast jämförelsen smygande och egenvärdet i det man gör krymper ihop. Kanske vill Gud säga till mig att jag ska höja blicken i de situationerna och minnas det större sammanhanget och mitt oändliga värde, min plats i Guds famn?
Vad tänker du om allt detta? Skriv gärna en rad!
Lämna ett svar