Jag får först av allt önska alla er läsare en riktigt glad påsk. Lite sent blev det för det blev visst aldrig några blandade tankar igår, jag har haft mycket att göra med att få klart alla predikningar på kvällarna istället. Min påsk har så här långt varit väldigt fin, jag fyllde dessutom år på påskdagen detta år. Idag när du läser detta ska jag fortsätta med att leda gudstjänster på annandagen i Månstad och i Hulared. Påskpredikan nedan innehåller lite av varje, kanske rätt mycket pathos i framställningen också men så ska det ju vara på påskdagen. Hoppas det här kan vara till glädje för dig!
Påskdagen 2019, Dalstorp
Vi hade påskvandringar med skolorna och talade om påsken och vi marknadsförde ett nytt namn på påskafton. Efter långfredagen och korset så gick vi till ett bord med grå duk och så ett stort frågetecken. Påskafton var frågeteckendagen. När det inte alls blir som vi tänkt oss och när vi blir besvikna eller drabbas av vilka motgångar som helst så fylls vi av frågor och får så mycket att tänka på. Kanske ungefär som det står i gammaltestamentliga texten: Jag ropade till Herren i min nöd, allt slog samman över mitt huvud, djupet fångade mig. Och barnen fick egna små frågetecken att lägga på bordet. Sedan fortsatte vi. För de som varit med kring Jesus var det verkligen frågeteckendagen för inget hade blivit som de önskat. Deras vän blev inte kung, han dog. De själva, vilka var de nu?
Det är kanske konstigt att vi läser ur jonaboken idag, med den stora fisken som sväljer jona men Jesus brukade tala om sig själv och det som skulle hända honom med hjälp av den berättelsen. Jona som räddades från djupen och fick återvända till de levandes land på tredje dagen. Men innan det sker är han full med tankar och full med frågor och de uttrycks så väl där i fiskmagen! Det är till och med böner riktade från en som är nere i graven och ber om räddning! Där någonstans möts det som är död och uppståndelse om och om igen i våra liv med Guds stora berättelse.
I gryningen gick Maria till graven för att sörja. Medan hon gick var det ännu natt. Ljuset hade inte gått upp för henne än. Men stenen är borta och hon springer efter Petrus och lärjungen som Jesus älskade. De går in i graven och hittar bindlarna men inte hans kropp. Den som Jesus älskade, vem det är får vi ta en annan gång, han förstår och tror bara av detta. De andra gör det inte.
Maria står kvar utanför graven och gråter. Det är hemskt och konstigt alltihop. Men så talar någon med henne och frågar varför hon gråter. Hon svarar men så säger han hennes namn. Maria! Och så känner hon igen honom. Det är hisnande i dessa enkla ord de utväxlar. Han är där! Han säger hennes namn! Frågetecknet blev ett utropstecken!
Det är väldigt fint med just johannesevangeliet att Maria tror Jesus är trädgårdsmästaren. Jag har bilder där Jesus står klädd i såna kläder när han träffar Maria för man har tänkt att det kanske också avslöjar något viktigt och sant om Jesus. Den bibliska berättelsen börjar ju i en trädgård, i Edens lustgård där Adam och Eva lever i hela relationer till Gud, till naturen och varandra. Allt det ändras ju när de äter frukten och själva vill bestämma vad som är gott och ont, klara sig utan Gud. Och det går så illa, de blir rädda för Gud som är så god, de börjar exploatera skapelsen de fått ansvar för att vårda och de skyler sig för varandra med löv, för de vågar inte helt lita på varandra längre. Människan klarar ju inte av att leva gott tillsammans utan att ha nån stor att hålla i handen. Adam och Eva var trädgårdsmästare med en uppgift att hjälpa Gud med hans värld. Men de gjorde illa. De gjorde uppror. Gud verkade i år efter år, årtusende efter årtusende med att föra de borttappade tillbaka till sig, han valde sig ett folk, de skötte sig inte men han förlät och försökte igen.
Och ärligt talat så verkade det helt hopplöst. Om och om igen föll människorna av från Guds väg, i vår värld idag är det också så, kanske i våra nära relationer till och med, vi faller och vi misslyckas med att leva det goda kärleksfulla livet. Många resignerar och säger att det nog inte finns någon lösning för oss människor.
När tiden var inne födde Maria i Nasaret en son känd som den andre Adam. Han fullgjorde det vi borde och blev vår rättfärdighet (som det står i en av dagens psalmer). Han levde i fred med Gud, i rättfärdighet gentemot allt och alla. Nu har han segrat över ondska, synd och död. Han har burit vår skuld och vår skam, han har helat våra sår. Han är den nye trädgårdsmästaren som gett världen livet tillbaka.
Jag sade ju om Jonas bön att det finns det i våra liv som liknar mönstret med död och nytt liv. Det gör ju det på sätt och vis men bara i det väldigt lilla. Vi kan känna igen oss i situationer som plötsligt blir bra. Sjuka som får bli friska, borttappade barn som blir hittade igen, modlöshet som förvandlas till hopp genom ett möte och sådant men inget som liknar detta. Inget som liknar död som övergår i liv, ingen så fruktansvärt hopplös situation som vänds hopp och en ny framtid.
Därför är det kanske lättare för oss att leva oss in i långfredagen och lidandet för det känner vi. Men den plötsliga vändningen från död till liv, den finns bara här, och därför är påskdagen en så ovärderlig dag, förkunnelsen om Jesu uppståndelse så oerhört värdefull. Den talar om det som är helt otroligt. Det kristna hoppet är ett hopp långt utöver det som vi kan se och ta på och lära oss utifrån våra egna liv. Gud är mäktigare och godare än någon av oss kunde ana. Och vare sig vi någonsin får uppleva lösningen på våra problem eller lindring av vårt lidande här i livet så får vi hålla fast vid honom. I får ha ankaret för vårt hopp hos honom. Han som känner all smärta, som själv bär såren av världens ondska, men som säger att detta är inte slutet. Det var inte slutet för mig, och det ska faktiskt inte vara slutet för er heller. En dag är det detta som ska vara verkligheten, Guds seger, Guds fred, Guds omsorg och helandet av allt.
Vi kanske bär ett kors om vår hals, vi pryder våra gravar med det, vi har det på vår flagga. Jag hoppas du känner att korset är ditt tecken också. Inte tecknet för ondska och död, utan på segern över ondska och död. Och vi behöver hålla i ett kors eller se på ett kors ofta för vi behöver ständigt hålla fast vid att det är Gud som är starkast, vår vän Jesus, inte de hänsynslösa mäktiga eller vad som nu verkar vara sant. Det är detta som är sanningen från den tomma graven, att Jesus har makten.
Vikbladet för barn?
Lämna ett svar