Jag har lagt upp många predikningar här under påskens dagar, här är nu den sista i raden för denna påskhelg. Igår predikade jag i Månstad och i Hulared på fina gudstjänster. Hoppas det här kan vara till glädje!
Annandag påsk 2019, årgång 2
Jag tror inte att riktigt alla härinne har en brinnande fascination för femte mosebok. Jag kan ha fel där men jag väljer i alla fall att utgå från det nu. Där står det vi fått höra läsas, Mose dör och folket får ett löfte om att de en dag ska få en ny profet som Mose.
De flesta av oss tänker sig nog inte ens Mose som profet egentligen, det var ju han med budorden och så, profeter brukar ju vara såna som säger en massa saker om framtiden? För judarna räknas i alla fall Mose som den främste av profeterna. Han var ju Guds språkrör, Guds agent kan man säga som i sina bästa stunder stod Gud närmare än man riktigt kan föreställa sig. Han var den som kunde få Farao i Egypten att ge med sig så att folket fick vandra ut i frihet, sedan fick han inte föra in folket i deras nya hemland utan dog utanför landet. Han fick en massa efterträdare förstås, den som var direkt efter var Josua som ledde folket in i det förlovade landet. Och sedan en lång lång rad med domare, profeter, kungar och präster som skulle leda folket efter Guds vilja. Men ingen av dem lika stor som Mose själv.
MEN EN DAG ska det komma en profet lik Mose igen får vi höra. Spännande nog säger de också att
”Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, ty då kommer jag att dö.” Det var bättre att ha en mänsklig budbärare än det överväldigande och skrämmande i att möta den levande Guden på Sinai. Vi behöver möta Gud på ett sätt som vi kan ta till oss.
Nu blir ingen av en chockad när jag säger att det är Jesus som är den som är stor som Mose, ja ännu större. Mose ledde folket ut ur Egypten, befriade dem från Farao, men Jesus besegrade ondskan själv, helade våra sår, förlät våra synder, tog på sig att lösa den hopplösa situation vi inte själva kan lösa. Mose ledde folket ut i frihet men det var Josua som ledde dem hem. Josua är en väldigt fascinerande person, inte minst för att han heter PRECIS samma sak som Jesus. Där och då kallades Jesus snarare ”Yeshoua”, det är helt samma namn, som också betyder ”Gud frälser”. Jesus gjorde också det Josua gjorde, han gav oss ett nytt hem i sitt rike. En dag i evigheten, men också här och nu. Hur än allt annat i livet ser ut så tillhör vi honom och lever i hans rike, det är en identitet vi får hålla fast vid.
Att möta Gud sådan han var på Sinai är outhärdligt och det sades att ingen kunde se Gud och leva, men Gud blev människa i Jesus Kristus. Mötte oss som en av oss, visade oss med sina ord och sina gärningar hur den himelske Fadern är. Hans omsorg om alla vilsna får, hans glädje över oss när vi får vara de vi är skapade till.
Lärjungarna får möta Jesus. Det vi fått höra är en av många sådana berättelser i evangelierna. Där är det påtagligt hur mänsklig Jesus är. Han dyker upp ibland dem och allt det han säger och gör låter i mina öron som väldigt vardagliga och enkla ord mitt i allt otroligt. Han hälsar som han nog brukade göra, ”frid över er” och så visar han att han förstår hur de nog tänker. ”Jag är inget spöke, jag ska visa er”. Han har såren kvar, och ”se jag har ju kött och ben”! Och så frågar han efter mat, liksom som ett bevis för att han verkligen är sig själv. Jag tycker det är något väldigt fascinerande med detta. Jag ser framför mig hur Jesus står med en bit fisk och äter på den medan alla lärjungarna stirrar på honom. Det är ju nästan en komisk situation. Det heliga och det vanliga livet krockar, och så tror jag att det nästan alltid är när det heliga kommer nära! Och det är härligt att tänka att vi har en Gud som vet hur mänskliga känslor känns, hur tankarna går i våra huvuden och vad fisk smakar. Jag tror att det är så också idag. Att vara kristen handlar inte om att förneka allt det som rör sig i oss eller vårt vanliga vardagliga liv. Det är snarare så att ju mer mänskliga och ju närmare oss själva vi kan vara, desto närmare kan Gud komma oss.
Och sedan, för att återvända där vi startade, börjar Jesus tala om femte mosebok, och alla möjliga ställer i vårt gamla testamente och förklara att om de bara vetat hade allt stått där, allt som skulle hända Messias. ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, 47och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.” Varför hade ingen läst bibeln så förut? Säkert av samma anledning som vi kanske har svårt att förstå bibeln, för att vi lever våra liv efter en helt annan logik än Guds logik. Efter vårt sätt att se det brukar det vara på andra sätt segrar vinns, det brukar vara andra sorters gestalter som är hjältar. Jesus behövde förändra deras sinnen för att de skulle förstå.
Och sedan får de också bli profeter. Eller åtminstone budbärare. De får vittna om vad de varit med om. De blir inte övergivna i det, de ska till och med vänta tills de är redo!
Denna påsk får vi be att Gud öppnar våra sinnen också! Att vi får se på varandra och våra egna liv med Guds sätt att se. Att vi får förstå på vilka sätt han har fört oss ut i frihet och hur han kan föra oss ut i frihet på nya sätt. Att vi får se hur han finns med oss i våra liv som de faktiskt är, inte som vi tror att de måste vara för att han ska vilja komma till oss.
Lämna ett svar