Här är min predikan från igår i Grimsås och i Ljungsarp. Jag talade dessutom en stund om Jean Vanier men det var på improvisationskontot så det hamnade inte på bloggen. Hoppas det här kan vara till glädje för dig:
4e söndagen i påsktiden 2019, vägen till livet
Jag har fått höra så mycket om hur Jenny gjorde succé för några veckor sedan då hon predikade och använde bilder från olika vandringar vi varit på. Nu har jag ju chansen att härma henne och snylta på ett vinnande koncept för idag handlar det ju om vägen.
Så jag tänkte jag skulle berätta om när jag friade till Jenny! Det var en vacker sommardag och vi gjorde sommarpraktik som präster nere i Herrljunga och Vårgårda men just den här dagen var vi lediga och skulle upp till Kinnekulle och vandra på pilgrimsleden från Forshem och ner till Husaby. Det är en väldigt, väldigt vacker vandring och jag hade gått där förut. Jag hade också packat ner några provisoriska ringar. Det var ju lite att åka med tåg och så innan vi var framme i forshem och vi hade inte gått jättelångt innan det var dags för paus och lunchmat. Så vi stannade och åt och då tog jag fram ringarna och friade. Och Jenny svarade, med panik i blicken ”du skojar inte nu va?”. Sedan svarade hon ja och allt var frid och fröjd.
Sedan började ökenvandringen. Vi hade för lite vatten och det fanns nästan inget längs vägen och det var sommarens allra hetaste dag visade det sig. Så vi knegade på där, vi skulle ju möta allt tillsammans och svårigheterna började ju liksom på en gång här. Till slut kom vi äntligen fram till Husaby kyrka och till en vattenkran. Det var en härlig framkomst det, att få vila i skuggan och dricka av vad som kändes som livets vatten.
Detta med vandring och vägar är väldigt stora temata i bibeln. Den viktigaste vandringen är förstås själva ökenvandringen. Israels folk som vandrade i 40 år genom öknen. Lite symboliskt var det också då de fick ta emot alla budorden så det hänger liksom ihop, att vandra Herrens vägar kan ju också betyda att följa Guds bud och vilja. Som i vår läsning från Syrak (som låter väldigt mycket som ”förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss” från Jesus bön).
Bara för att påminna lite om den vandringen så var det alltså så att Gud visade vägen med en eldpelare om natten och en molnpelare om dagen. Gud vandrade alltså med dem och tog hand om dem på vägen genom att göra vatten ur klippan Mose slog på med staven och så fick de äta manna från himlen och vaktlar vid något tillfälle.
Jag tror det finns ett judiskt uttryck i stil med att ”Om Gud gett oss en väg är vi skyldiga att vandra den”.
Det får mig att tänka på en annan sak. Jag intervjuade en gång olika pastorer i de protestantiska kyrkorna i sydindien och d fick berätta om sina liv. Där träffade jag en väldigt gammal präst och vi talade om detta med att hans pappa hade blivit kristen en gång i tiden och sedan hans familj efter honom. Jag undrade hur det hängde ihop med att de kristna hade kommit med sjukhus och skolor till barnen och så, kunde man tänka sig att folk blev kristna för att det var fördelaktigt på något sätt? Hans svar etsade sig fast för han sa att det var så att det fanns många människor som behövde en väg. Och så kom de kristna och berättade om en väg, ett sätt att leva som svarade mot det de behövde på alla plan i livet. Jag tror faktiskt att det kan vara så för nutidssvenskar också, man kanske inte i första hand längtar efter att få skäl om varför den kristna tron är sann utan man behöver en väg. Man behöver ett bättre sätt att se på livet och leva utifrån.
Vi är ju väldigt individualistiska i vår tid men det är vi nog ändå bara delvis. Ingen av oss kan skapa sig själv från början till slut, vi behöver en grund och en riktning, men det kommer ändå alltid finnas sätt att vandra den här Jesusvägen på sitt eget sätt. Vi blir inte mindre oss själva av att vandra Vägen utan det lyfter fram sådant i oss som inget annat i vårt samhälle får oss att visa.
Nu kan vi återvända till mig och Jenny på pilgrimsleden. Jesus har ju sagt att han är vägen till Fadern. Det underlättar oerhört mycket att ha en väg, annars skulle man ju få leta sig fram genom snåren utan att ens veta vart målet ligger. Den kristna tron handlar inte om att vi är så skickliga på att leva att vi tar oss fram till Gud, utan att Gud gett oss en väg att följa. Den där stigen framför oss, den fanns där.
Jag hade på gång en gång på en friluftsgudstjänst den här söndagen att vi skulle trampa upp en stig tillsammans på en äng, det blir ju en stig ganska snabbt där någon går. Nu blev det inte så men för mig är det en värdefull bild att Jesus är den som trampat upp stigen åt oss. Han är den som varit med oss, som möter oss där vi är men som sedan gått före genom lidande och död och trampat upp vägen till Guds rike så att inget ska kunna hindra oss från att komma dit. Och så kom han tillbaka därifrån för att bjuda med oss dit och gå tillsammans med oss när vi går. Vi har förstås också möjlighet att ta rygg på andra som vandrat på vägen till livet före oss, det är många som gjort det genom århundradena, vi är i sällskap med ett helt vandrande Gudsfolk som går genom de fagra riken på jorden mot paradis med sång.
Vi kunde inte se målet än när vi vandrade, ibland var det inte roligt att gå, men vi höll fast vid stigen och till slut kom vi fram. Att det finns ett mål är också viktigt. Vi visste inte det när vi gick till Husaby men vi gick faktiskt till det som senare skulle bli vårt hem. Jesus är vägen som leder hem. Hem till Fadern för alla förlorade söner och döttrar som är i främmande land.
Vandringen på livets väg är ju bildlig. Vi kan pilgrimsvandra här för att påminna oss om vår stora livsvandring. Jag har redan sagt att för judarna hänger detta med att vandra med Herren och att följa buden ihop, så här vackert står det till exempel i Mikas bok:
8Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.
Gemenskap med Gud och att följa buden hör ihop för även om vi kanske inte fått lära oss så om buden i bibeln så ser de det som att de påminner sig om sitt förbund, sin gemenskap med Gud varje dag genom hur de lever. Det är något att ta efter för vi behöver också visa för oss själva och för Gud på något sätt att vi håller fast vid den väg vi är på. Det finns många sätt och i regel är det inga nyheter. Gå i gudstjänst, be aftonbön, läs bibeln, skänk av din tid och dina pengar till de som behöver det. Gör det rätta, lev i kärlek och håll dig till din Gud. Inte för att vinna Guds välvilja och nåd för den får vi ta emot som gåva, men för att vi ska minnas vilka vi är i Kristus och vår inre människa ska förnyas genom det. Vi håller fast vid honom för att kunna upptäcka att han håller oss uppe.
Lämna ett svar