Jag har under ganska lång tid nu haft en bokcirkel på telefon med min bror och hans vän Erik. Vi har läst ”Gud i Sverige” av Göran Hägg typ hundra sidor i taget och pratat om det vi läst.
Göran Hägg, som nu inte längre är i livet, var på sin tid expert i lite av varje. Jag har haft stor behållning av hans bok om retorik men egentligen var det litteraturhistoria som var hans ämne. Han har annars skrivit om en mängd olika saker. Såsom författare om Gud så är det intressant så att han själv var ateist vilket är en intressant fond till det han skriver i boken.
Det finns nog knappt några andra böcker som den här. I en enda bok och på ca 500 sidor går han igenom allt från hednatiden till nutiden (det sista som skildras mer ingående är morden i Knutby). På det sättet har boken ett värde i sig för det gör alltid gott att få dra ut de långa linjerna och se till helheten. Hägg var ju också skicklig på att skriva så att det blev engagerande vilket ju är roligt. Samtidigt gör hans ganska personliga approach att det hela ibland framstår ganska subjektivt. Det här är ju inget akademiskt historiskt verk på gott och ont.
Det blir inte mycket kyrkohistoria i just den här bloggposten för det kanske är bättre att knappt säga något alls än att välja ut en eller två saker ur hela den svenska kyrkohistorien? Jag får rekommendera boken istället. Ibland händer det att jag inte alls håller med Hägg (som när han tycker vår nuvarande psalmbok är usel när jag snarare tror det är den bästa vi haft) men i regel ligger det mycket i det han skriver. Jag är ganska tveksam också till det Hägg ser som särpräglade svenska religiösa drag (som belöningsmoral och straffpredikanter), mycket av det tror jag man kan hitta på många håll i världen.
Det är mycket som är ganska sorgligt med den kristna historien i Sverige. Som präst i Svenska kyrkan blir jag ibland ganska arg när jag läser om hur statsmakten styrt över kyrkan i olika tider, och sådant finns det mycket av i många olika delar av boken. Det är i mycket de här delarna som förklarar hur det kommer sig att kyrkan ser ut som den gör idag. Nackdelen med att vara statskyrka i gamla tider var framförallt att kyrkan fungerade som karriärväg för alla slags personer som ville ta sig uppåt, helt oavsett intresse för den kristna tron eller ej.
Man skulle kunna se den svenska kyrkohistorien som en historia om sekularisering (jag har till exempel skrivit här om ”sekularisering och ingen väg tillbaka”) varvat med ”sakralisering”. Ibland har det världsliga trängt undan det andliga alldeles men så kommer det heliga plötsligt tillbaka genom väckelserörelser eller nya former av fromhet. Ateisten Hägg uppskattar faktiskt kyrkan mest när den är som mest kyrka (som under högmedeltiden, i väckelserörelserna eller över huvud taget i intellektuellt hederliga representanter) och det är ju tänkvärt i vår tid då jag uppfattar att den stora kyrkliga skiljelinjen ligger i hur mycket man ska avvika från den allmänna tidsandan.
I bokens slut dömer Hägg i stort sett ut svenska kyrkan (men ser potentialen i alla de invandrarsamfund som vi numera har) och där kanske han på sätt och vis har rätt. Kyrkan kommer nog aldrig mer att vara en maktfaktor som den varit då alla var anslutna, men å andra sidan är den nu fri. Jag kan inte annat än tänka att vårt utgångsläge faktiskt är bättre nu än det varit under i stort sett vilken annan epok som helst i historien. Som jag ser det är det snarare en tid av sakralisering (eller påkristnande) som väntar vår kyrka (om än inte samhället) i framtiden. Förutsättningarna finns där när den världsliga makten får mindre intresse för kyrkan samtidigt som våra nya trossamfund ger ny energi. Det får historien utvisa.
Vad vet och vad tänker du om den kristna historien i Sverige? Skriv en rad och berätta!
Lämna ett svar