I söndags höll jag den här predikan i Ölsremma på gudstjänsten som avslutade lägret. Egentligen höll jag inte alltihop för den första halvan är ju ett drama om att bära frukt som Ulf och Agneta skötte om, och strängt taget är det här snarare två predikningar efter varandra än en enda.
Hur som helst så tycker jag att detta med att växa i tro kom med på ett bra sätt. Jag har bloggat en del om det för åratal sedan, just nu kan jag inte hitta exakta platsen tydligen men det är bra saker att ha med sig för både ung och gammal att tron kan se olika ut i olika faser i livet. Hoppas det här kan vara till glädje för dig!
5e i påsktiden, Ölsremma kyrka (med konfirmanderna efter lägret)
Litet drama om frukt:
1: Förstod du nu vad det stod i evangeliet?
2: Jo precis, det är min favorittext, det är därför jag alltid har med mig det här fatet (har ett fruktfat).
1: Va? Varför har du det?
2: För att det står ju att vi ska gå ut i världen och bära frukt, så då gör jag det. Man ska följa det som står i bibeln.
1: Men är det verkligen det det betyder? Att du ska gå runt med frukt? Vad ska du göra med den?
2: Jag vet inte helt men jag ska ju ha den tydligen. Ibland kanske jag kan bjuda någon. Har inte du med dig frukt?
1: Nej ( Vänder sig till församlingen), har ni?
1: Jag tror inte det är det Jesus menar. Jag tror att det betyder att det ska komma frukt inifrån dig, som på ett äppelträd.
2: Det förstår jag inte.
1: Såhär, om du får allt du behöver, mat och skydd och så då kan du ju växa och bli vuxen.
2: Och om jag får ha tro på Gud och höra ihop med Jesus då kan jag växa inuti.
1: Ja och det som växer brukar få blomma och sedan kommer det frukt av sig själv. Trädet fattar nog inte riktigt hur.
2: Vad blir det för frukt då? Frukt som består står det!
1: (frågar församlingen) Vad tror ni? Jag tror han menar att tron kan smitta av sig på andra. Och kanske att den leder till att vi gör gott mot varandra.
2: Består det då?
1: Jo jag tror det. Allt som är värdefullt i sig har ett värde som består inför Gud. Allt gott vi gör har bestående värde.
(sedan då ytterligare en predikan om att växa i tro!):
Någon gång med varje konfirmandgrupp måste vi predika lite utifrån någon Narnia-bok. I Kaspian, kung av Narnia möter Lucy efter många svårigheter det stora lejonet Aslan på nytt. Och Han är ett väldigt stort lejon, större än hon mindes det (annars kan ju saker man återser efter att man vuxit lite verka mindre) och hon frågar honom om han har vuxit. Nej, säger han, jag ser ut så här nu för att du har vuxit. Nu kan hon se saker på ett annat sätt.
Annars brukar det ju vara så att när vi vuxit så ser saker från förr mindre ut än vi tänkt oss. Vi kanske minns ett rum vi sprang och lekte i som jättestort och så förvånas vi när det är en liten skrubb med våra nya mått mätt.
När vi har dop i kyrkan brukar prästen ofta kommentera den långa, långa dopklänningen (dopDRÄKTEN kan vi kalla den killar) och säga att den är så lång för att man får växa i den med tiden. Så är det verkligen också. Det lilla barnet får lära sig på sitt sätt, höra om Gud, och senare om Jesus och berättelserna från bibeln och så. Man får höra om trons värld och kliva in i den steg för steg för att göra sig hemmastadd där.
När man är ett större barn kan man fundera på rätt och fel och sådant på ett annat sätt, det är fint då att höra om att Gud är den som ser efter rättvisan i världen. Sedan blir man tonåring och vid det laget kanske en del saker man fått höra om Gud låter lite barnsliga. Man har kvar något av bilden av Gud som en gubbe på ett moln men det är ju en larvig bild som man inte kan tro på, men vad ska man då tro på istället?
Är man tonåring så står man ju mitt uppe i att försöka komma på vem man är egentligen. Vad är det JAG tror på? Innan har man tänkt som sina föräldrar och så men nu ska man ju lite göra uppror mot dem och vara en egen person.
Jag hoppas att ni fått chansen här att få syn på Gud på ett nytt sätt, att lejonet inte har blivit litet utan blivit större i takt med att era huvuden har blivit större. Jag hoppas att ni fått ana att Gud är en kosmisk närvaro, alldeles intill. Som känner dig helt och fullt, som accepterar och bekräftar dig och viskar till dig om hur oändligt värdefull du är. Som finns kvar när du blir sviken eller får ditt hjärta krossat och sådant som händer i tonåren och i livet i stort.
För ni ska få ta på er dopdräkten igen snart nu på konfirmationen och nu ska ni faktiskt få ha lagom storlek, jag hoppas att ni fått börja lägga grunden till en egen tro och att den ska bli till stor välsignelse för er.
Men faktiskt så är det bara som det ser ut att ni vuxit i dopdräkten, eller att jag har det för den delen fast jag har på mig de här vita kläderna för jämnan. Det finns alltid mer att växa i. Jag kan ju vända mig lite till er som blivit lite äldre, föräldrar eller ännu äldre. Det finns ganska många också som hittat en tro i tonåren och sedan fastnat där. Och tonårssättet att tro på Gud är bra men det är inte riktigt lika bra för den som passerat 20. Då smyger sig en del svåra frågor på om hur det här egentligen kan stämma ju mer komplicerad världen och livet är. Rätt och fel verkar otydligare och man kan fundera på hurdan Guds närvaro egentligen är, vad är på riktigt? Då kan man antingen bli rädd för de nya frågorna och bli arg och rädd för alla som kommer och skakar om ens världsbild, eller så kan man släppa den kristna tron helt och säga att den inte håller. Men det finns också en väg framåt, då man kämpar med frågorna som dyker upp, ber och talar ärligt med Gud om precis vad man tänker och känner, lär sig leva med att det finns mycket man inte förstår. Det kan göra ont ibland om tankarna är kaos men på andra sidan kampen finns faktiskt Gud på nytt. Man kan möta lejonet igen och se att han har vuxit ännu mer, han är inte för liten att tro på utan ännu större än jag kunde förstå som yngre.
I den gammaltestamentliga texten står det att Gud är större än vårt hjärta. Hela tiden större. I psaltaren står det såhär på ett känt ställe:
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.
Så var inte rädd att söka er vidare, längre in i trons värld. Gud är med er, vilken tid i livet ni än är i. Någonstans ska ni möta det stora lejonet på nytt, och han är större än du någonsin kommer kunna se dig mätt på.
Lämna ett svar