Igår var det ju konfirmation och då blir det inte så mycket med att följa kyrkoårets texter men jag predikade också i Dannike och i Limmared och där predikade jag (mer eller mindre) som nedan. Jag försöker vara ärlig med bönens svårigheter och förhoppningsvis kan det jag sagt vara till hjälp när bönen är svår. Hoppas detta kan vara till glädje för dig!
Bönsöndagen 2019, i Dannike och i Limmareds missionskyrka
Jag vet inte om du liksom jag skruvar lite på dig när det står många fina ord om bön som i dagens bibeltexter. Den som ber den får, får vi höra. Och jag tänker att du liksom jag vet att bön inte alls är några enkla saker, på sätt och vis är det ju det men samtidigt inte. Det är enkelt för Gud förstår alla språk, även ditt hjärtas tysta språk men det är svårt att hitta lusten att be, hitta orden att be med och faktiskt är det svårt att tala sitt eget hjärtas språk, veta vad man egentligen behöver eller vill ha sagt.
Jag har vid något tillfälle varit på tyst retreat eller på pilgrimsvandring på egen hand och där är man ju för att ägna sig åt bön. Jag hade sett framför mig att jag skulle sitta och be långa stunder nu när jag hade tid och allt. Men det kändes helt stumt, det kom inga ord, inga som var liksom på riktigt och viktiga för mig. Så jag var där och väntade på att vara redo att be. Vid något tillfälle hände det nog inte på hela tiden egentligen.
Särskilt den där pilgrimsvandringen brukar jag tänka på ibland. Det var en väldigt fin vandring i vacker natur i Värmland men jag har ändå på något sätt kommit att se på den som lite misslyckad för att det inte blev som jag ville med bönen.
Men jag tror faktiskt att jag lärde mig ett och annat viktigt där också. Kanske till och med ett och annat om bön. Jag tror jag förstått att bönen kommer från hjärtats djup. Vi kan förstås säga ord med bara tungan och det behöver inte alls vara något dåligt att be sådär ytligt, säga med i orden i vår Fader och eller försöka tappert att be medan tankarna är på annat, men det finns en djupare sorts bön som finns i hjärtat. Ibland är det inte alls svårt att få tag i den för den väller kanske plötsligt upp då vi blir rädda eller glada eller tacksamma eller någon annan känsla som bara översvämmar oss och som vi behöver sätta ord på. De bönerna kan vara de bästa, det kan ibland räcka så bra med ett ”tack” eller ett ”hjälp”.
En annan sak är att på många sätt råder vi inte över oss själva och vårt eget inre, de gamla ortodoxa munkarna säger att det enda vi kanske kan råda över är ATT vi ber, det kan vi styra. Så i brist på att be bra så kan vi alltid be ändå och lita på att bönen ändå lever sitt eget liv i oss, bön är vägen till bön.
Men har vi tid på oss att bli närvarande hos oss själva så kan vi be mer på djupet. Det som kan störa lite är ändå att vi måste be ärligt. Där ute i vildmarken så ville jag nog att jag skulle kunna be med frid i hjärtat och känna många varma känslor när jag bad, men faktiskt så finns det inget som säger att det ska kännas härligt att be för att bönen ska vara bra.
Det där med känslorna vill jag gärna säga något mer om. I gamla tider sades det nog ofta i kyrkan att man ska hålla fast vid ordet och att känslorna inte ska spela någon stor roll i det kristna livet. Jag skulle säga att våra känslor är oerhört viktiga. Vi råder inte över dem och det kan vara svårt att förstå dem men de har alltid något att säga oss som kan vara till hjälp. Det är lätt hänt att tro att det ska kännas härligt och underbart när Guds Ande verkar i våra hjärtan men det kan väl faktiskt lika gärna vara tvärtom? Det dåliga samvetet är en gåva från Gud med en möjlighet till att vända om och försöka försonas, rädslan talar till oss om så vi förstår vad vi är rädda att mista, vad vi verkligen håller kärt (oavsett vad vi säger med munnen), ilskan visar ibland när vi måste skydda det heliga och värdefulla från att trampas på. Vi kan känna glädje över att vara på rätt plats i livet, vi kan lika gärna känna ofrid om vi inte lever efter den kallelse Gud har för oss. Gud kan utan tvekan verka med hjälp av alla dessa känslor. Vi får helt enkelt lita på att Gud verkar i våra liv på tusen dolda sätt, annars skulle vi inte suttit här nu för att söka oss till honom.
Just den sommaren hade jag en hel del sorger, jag var ensam på vandringen och jag kände mig också ensam i livet men jag ville liksom inte låtsas om det där när jag bad, jag ville bara att bönen skulle ge mig en massa glädje och tröst på en gång. Kanske hade den gjort det också om jag hade bett utifrån läget som det faktiskt var? Jag tror det funkar bättre att använda bön för att bearbeta sina problem än att fly från dem. Tänk om jag hade sagt till Gud istället hur jag kände mig, så ärligt jag kunde? Om jag inte hade varit så fäst vid tanken att jag var en andlig och duktig pilgrim med stark tro?
Vi människor flyr gärna vår egen sårbarhet och det är inte så konstigt för det kan ju vara känslomässigt jobbigt att kännas vid våra inre känslor, fina som fula, de tankar vi faktiskt tänker och vårt liv som det faktiskt ser ut. Hellre utgår vi från som vi önskar att det hade varit och så hoppas vi att det på något magiskt vis ska bli så bara vi fejkar bra nog så vi liksom lurar hela universum.
Gud väntar tålmodigt på oss, tror jag, på att vi ska landa hemma hos oss själva så vi kan be böner som betyder något för oss. Det är till och med så att när vi är i kontakt med oss själva och i kontakt med Guds Ande, det är då bönen kan förvandla både oss och världen. Förändras vi så förändras ju åtminstone den lilla biten av världen som är vårt hjärta, eller hur?
Jean Vanier som dog nyligen i hög ålder hade mycket att säga om bönen på både enklare och djupare sätt än jag kan själv.
I en text sammanfattar han bönen såhär:
Att be betyder först och främst
Att komma till Jesus med vår törst
Att komma till honom som till en vän
Att vara i gemenskap med honom
Att förbli i hans kärlek
Att lita på honom
Att följa honom; detta är att vila i honom. Att låta den heliga Ande komma in i våra liv, leda oss till helande och helhet och att lära oss älska som han älskar.
Lämna ett svar