Här är min predikan från igår (i Ljungsarp och i Grimsås). Jag styr in det hela på ett favoritämne som jag förhoppningsvis inte predikat om alltför ofta förut. Jag tror i alla fall att det kan vara till glädje för många att få lite bakgrund till vad vi egentligen menar med att Gud är ”Herre” -för det är förmodligen inte vad du tror! Hoppas detta är till glädje för dig!
Heliga trefaldighets dag 2019
Mose hade inte en aning om treenighetsläran. Över huvud taget kan man undra vad han trodde på för Gud från början. Han var uppvuxen i två världar, som prins och barn till faraos dotter med alla de märkliga Gudar de hade. Ni har säkert sett bilder med krokodilhuvuden och aphuvuden och allt sådant. I hovet vördade säkert Mose de gudarna och strängt taget kanske de gudarna var till mycket för hovet, de var i alla fall inte mycket till för de små och nedtrampade. Mose var också från Israels ätt och verkar ha vetat det, känt sin riktiga mor och sina syskon och de trodde på en annan Gud men den Guden hade verkat så maktlös länge, var fanns deras Gud egentligen? Mose hörde till båda lägren, och till slut kom det sig att han inte hörde till något alls för han dödade en Egypter och fick fly och starta ett nytt liv i Midjans land. Där hade han nu bott länge och ingen kunde tro annat än att han skulle leva sitt liv där till slutet. En prins som blivit ingen särskild. Exil är ju något vanligt i bibeln och det var nu hans lott.
Men Mose vaktar fåren och får se något märkligt. En buske som brinner men inte brinner upp.
Mose kommer till den brinnande busken, tar av sig om fötterna och vänder ner blicken. Jag tror vi ser hur änglar långt senare begraver Mose på berget uppe i hörnet. Notera hur Maria och Jesus dyker upp i ikonen. Kanske för att det är lika paradoxalt som den brinnande busken att hon föder Gud till världen.
Och Gud talar till honom från busken med märkliga ord. Gud säger att han är Moses förfäders Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, som hört sitt folks rop och kommer till deras räddning. Mose frågar efter Guds namn, för på den här tiden hade alla Gudar ett namn, och det verkar Gud inte alls vilja svara på. Jag är den jag är säger han. Att sätta namn på något är ju att definiera det och liksom avgöra vad det är egentligen, det där är en bänk och det där är ett altare, så får vi in det i en kategori, men Gud går inte att sätta namn på, det finns ingen kategori som kan passa för Gud.
Det märkliga namnet har diskuterats massor bland forskarna. Det kan läsas på olika sätt, jag kommer vara den jag kommer att vara (pålitlig alltså).
Det som är intressant är att istället får Mose lära känna Gud genom Guds handlande. Det är lite motsatsen till hur vi kanske tänker om treenighetsläran och så (fast då har vi fel) om vi tänker att det mest är en teoretisk grej men faktiskt är det likadant med alltihop, det är erfarenhetsbaserat. Mose får höra att Gud är den som hjälpt hans förfäder, och den som hör alla nödrop, och den som ska hjälpa också nu (genom Mose, vilket Mose inte är så glad för). Det är bra att påminna sig om det när det handlar om kyrkans lära, att i grund och botten är den baserad på Guds folks samlade erfarenhet av livet med sin Gud. Det är det bibeln är också så där ryms ju alla sidor av livet, både tro och tvivel och kamp och allt sådant.
Det är en mäktig text om Gud detta, inte minst får vi ju ett namn på Gud! Man brukar tro att i originalspråk blir namnet ungefär Jahwe, men ingen vet faktiskt helt säkert för med tiden så slutade man uttala namnet! Man sa att det var för heligt för att tas i munnen bara sådär så man började säga ”adonai” istället, eller ”hashem”-”namnet”. Adonai betyder Herren. För att ingen skulle göra fel när de läste högt så stoppade de in vokalerna för adonai till konsonanterna JHWH och vet ni vad man får för ord då? ”Jehova”, och så har det namnet uppstått fast det aldrig varit ett namn från början.
Men nu börjar det spännande med detta tycker jag. Redan på flera ställen i bibeltexten det här står i så står det ”Herren” i våra svenska biblar. Varje gång det står Herren om Gud på det sättet så står det egentligen det heliga, heliga gudsnamnet under. Den som är.
Fortsätter vi till nya testamentet så blir det ännu bättre. Där står det ibland om Herren när det står om Jesus nämligen ”alla knän ska böjas och alla ska tungor ska stämma in i att Jesus är Herre”. Eller så står det bara i förbigående, efter uppståndelsen visar sig Jesus för lärjungarna och de vågar inte fråga vem det är ”de förstod att det var Herren”.
Moderna människor tycker (och vi är ju också moderna människor) att det är obehagligt när det står ”Herre” i bibeln och det har varit på tal när vi fick ny handbok att man skulle rensa ut alla tilltal till Gud med ”Herre” för att man tycker det känns fel. Hör vi herre så tänker vi oss någon som härskar auktoritärt och som vi är underställda och underkuvade. Visst måste vi väl göra oss av med såna stötande ord? Och det kunde man ju hållit med om, om det var sant, om det var det som det betydde när vi talar till Gud som Herre men det är ju inte det. Det betyder istället att varje gång det står Herren så ligger det under ytan ”jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, som genom alla tider visat mig vara en trofast räddare och hjälpare, som är den jag är, bortom varje beskrivning men ni lär känna mig genom hur jag är mot er”.
Och när Jesus sägs vara Herre betyder det inte bara att Jesus ska sitta på en mäktig tron och döma utan att Jesus själv är densamme som denna våra förfäders Gud, han är den som i alla tider varit en trofast hjälpare och räddare, som lyssnar på sitt folks klagorop, vill ta med människor i sitt goda rike till upprättelse och försoning för hela världen, precis som han en gång tog Mose i anspråk. Det har visat sig att han är Herre genom sin död för vår skull, som vår tjänare och vän och genom hans uppståndelse från de döda, han är densamme som förde Israels folk ut i frihet. När det står Herre är det en påminnelse om Guds historia tillsammans med sitt folk. Jesus presenterar sig förresten liknande i evangeliet, med det han gjort och gör. Han är den som segrat och har makten över himmel och jord –och ni ska hjälpa mig med mitt uppdrag för att försona världen.
Det är också i bibelns sätt att tänka gott att ha en Herre. Vi har ju fel när vi tänker att vi klarar oss själva, vi är slavar under alla möjliga makter, det blir tydligare om man är fast i alkoholen eller något sådant men alla tjänar under någon, vare sig det är pengar eller status eller njutning eller vad det kan vara som får vara vårt högsta mål, men det finns bara en sådan Herre som tjänar oss. Vi får tillhöra den herre som är en herde.
Paulus skriver så här om glädjen att få slippa alla de andra gudarna, de med krokodilhuvuden i Egypten eller vår tids statusgudar.
5Ty även om det finns så kallade gudar, i himlen eller på jorden – och det finns ju många gudar och många herrar – 6så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till.
Allt detta får vi tänka på när vi ber till vår Herre. Då blir det ett härligt ord, så är det i alla fall för mig.
Lämna ett svar