Predikan Johannes döparens dag

Vi tar början på GT-texten en gång till så vi förstår att det faktiskt är rätt häftigt det som står där. Jeremia får höra från Gud att han ska gå bort till judakungens palats och säga såhär:

Hör Herrens ord, du Judas konung, som sitter på Davids tron, du och ditt hov och ditt folk, de som går in genom dessa portar. Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats! Om ni rättar er efter denna befallning skall kungar som sitter på Davids tron och som har hästar och vagnar färdas genom portarna till detta palats, följda av sitt hov och sitt folk

Och sedan tar han ny sats och hotar med olycka om de inte tänker på de mer olyckligt lottade. Jeremia var profeten med de otacksamma uppdragen för ingen blev väl direkt glad att se honom komma med sådant här, och själv fick han alltid vara den som sabbade stämningen.

Jobbigt för kungen, men bra för de fattiga förstås. Inte ens kungen får göra som han vill, de mäktiga behöver ögon på sig.

Det tycker jag kan vara en strålande bakgrund till att säga något om ödmjukhet. Inte ens kungen får tro han får göra vad som helst, han har också någon över sig. Johannes döparen kunde också det där med ödmjukhet, ”den som kommer efter mig är större än mig och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar” säger han. Att knyta upp skor (och tvätta fötter och sånt) var äckligt på den tiden (också?) så det kunde man inte ens begära hjälp med av sina tjänare, men Johannes menade att han inte ens var fin nog för det till Jesus (som ju är den han talar om). Det är många såna texter i början av lukasevangeliet ”han störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa” står det om Gud.

Ödmjukhet är ett lämpligt ämne för mig att tala om för jag har mycket att vara ödmjuk över. Det är också något som kom med kristendomen. Och som kanske försvinner med kristendomen för en del, det är inte det mest populära i vår samtid. Jag tänkte säga att ödmjukhet inte riktigt är vad vi kanske tror att det är.

Jag läser en liten bok av Jean Vanier, nyligen avliden fransk präst. Han skriver såhär märkligt.

De fattiga och de svaga har uppenbarat Jesu stora hemlighet för mig. Om du vill följa honom får du inte försöka klättra uppför stegen till framgång och makt och bli en alltmer betydelsefull person. Istället måste du klättra nerför stegen, för att möta och gå tillsammans med människor som är trasiga och plågade. Ljuset finns där och lyser i mörkret, i deras fattigdoms mörker.

(sedan lämnar han exempel på alla slags människor det kan vara)

— Vi upptäcker också att den livgivande Jesus finns gömd i dem. Han är i sanning där. Om du blir en vän till de fattiga blir du vän med Jesus.

Johannes döparen har så småningom uppdraget från Gud att bana väg för Herren, bereda inför att Jesus ska komma. Och då står det att ”alla berg ska sänkas och alla sänkor höjas” så att vägen blir jämn. Lite konstigt, ett tidigt exempel på stora vägprojekt? Men jag tänker att det kanske är vi som är de där bergen och de där sänkorna och att vi kan ha svårt att möta Gud på grund av det.

Det finns en missuppfattning om ödmjukhet och det är förstås att det är samma som någon slags jantelag. Man ska tänka så lågt om sig själv som det bara går, det är vad kristendomen säger. Eller?

CS Lewis skriver att ödmjukhet inte är att tänka mindre om sig själv, utan snarare att tänka på sig själv mindre. Att inte låta allt kretsa kring sig själv som världens mittpunkt. Det låter ju genast mycket bättre? Och ändå jobbigt för oss som lever idag. En kollega sa en gång att för länge sedan levde vi i den geocentriska världsbilden, sedan i den heliocentriska och idag när allt kretsar kring mig så lever jag i den egocentriska världsbilden. Och faktiskt så är det en väldig börda att vara centrum i världen, det är vi för små för.

För en del så innebär ödmjukhet att vi måste kliva ner från våra höga hästar. I alla fall gäller det nog för de flesta av oss i vissa sammanhang. Ödmjukhet är att inte göra sig större än man är, precis som Jesus inte vakade över sin egen storhet utan kom ner och hela tiden fanns nära de som behövde upprättelse.

Faktiskt så kan ödmjukhet också vara att räta på ryggen. Ödmjukhet, skulle jag säga, är inte heller att göra sig mindre än vad man egentligen är, utan att ha sitt rätta mått. Inte mindre och inte större, för det är stort i sig att vara människa bland människor i Guds värld. Alla sänkor måste höjas. Den som är nedtryckt eller förtryckt, som lider under skam och dålig självbild måste också få upprättas. Du är Guds ögonsten, hans hemliga skatt. Förmodligen måste många av oss bli större och mindre på samma gång, ett uppblåst ego beror ofta på att man egentligen står ganska ostadigt.

Johannes jämnade ut vägen för att folket skulle få möta Gud. Och sedan visade det sig att Jesus själv är den som kommer till oss där vi är, som kunde vara sträng nog mot fariseerna och förlåtande mot tullindrivarna och sade åt oss att vara som barn. Barn som inte hunnit bli så upptagna av sin egen storhet än, som vet att det vi behöver inte är att vara stora i andras ögon utan att vara älskade.

Må vi alla få upptäcka i mötet med honom att vi inte är och inte behöver vara världens centrum, och att den som är det älskar oss hur små eller stora vi än är.