Nu har jag läst (=lyssnat på) ”Mythos” av Stephen Fry. Boken är ett frejdigt återberättande av de grekiska myterna. Allt är inte med (som Herakles till exempel) men väldigt mycket är det. Och Fry gör då och då små kommentarer om hur myterna satt sitt spår i vårt språk eller i vetenskapliga namn eller vad det kan vara. Jag rekommenderar förstås boken till alla intresserade. Den kräver inga förkunskaper alls men den är ju på engelska.
Det är så väldigt bra berättelser, fulla med liv och detaljer. Det är förstås också väldigt tänkvärt för den som annars håller på med bibeln att det ju var detta ”mythos” (denna samling av myter som berättade vad det var för värld man levde i egentligen) som rådde i medelhavsvärlden då den kristna tron spred sig där. Ibland märker man av det i bibeln (genom hänvisningar till Zeus eller i Efesos där Paulus kraschar samman med kulten av Artemis) men oftare måste det helt enkelt vara luften man andades i den grekiska omvärlden (eller den romerska som var snarlik och lånade in de bästa historierna).
Jag började redan fundera på om jag kan hitta något sammanhang där det är naturligt att berätta om kung Midas eller Prometeus, det borde väl inte vara så omöjligt? (Jag har förresten bloggat om att ha en minotaurus i garderoben, eller att bli surrad vid masten som Odysseus (den brukar jag dra i vigseltal ibland)
Fry säger rakt ut att här är det fråga om Gudar som människorna själva skapat till sin avbild istället för tvärtom. Det händer ju att Gud i kristen tro också sägs vara en uppförstorad människa i vårt psyke men vad gäller de grekiska gudarna är det verkligen väldigt tydligt så. De är magnifika och starka men också begivna på smicker, våldsamma och hämndlystna (och Zeus är dessutom ständigt på jakt efter sexuella erövringar). Kontrasten är stor mot den himmelske Fadern som Jesus talar om måste jag säga.
Jag stötte förresten på ordet ”mythos” i predikanten Tim Kellers mun. Det var i sammanhanget att han ansåg att et äkta par på ett eller annat sätt måste ha ett gemensamt mythos. Världsbild och värderingar, kanske vi skulle kalla det då? Om vi ska förstå varandra måste vi väl ändå på något plan se lika på världen antar jag.
Hur bra kan du din grekiska gudavärld? Några favoritberättelser?
Lämna ett svar