När jag läste ”Mythos” av Stephen Fry (som jag bloggat mer om här!) så stötte jag på en för mig okänd historia som öppnade oväntade dörrar in i bibeln. Det är berättelsen om Filemon och Baukis. Först kommer här berättelsen, sedan mynnar det ut i ett litet minibibelstudium:
Filemon och Baukis bodde i en liten stad i Frygien, de var gamla och fattiga. En dag fick de besök av två främlingar och eftersom de visste att gästfriheten (xenia) är en helig sak så tog de hand om dem efter bästa förmåga och bjöd på allt vad deras fattiga hus kunde bjuda. Då hände ett under! Vinbägaren gästerna drack ur fyllde på sig själv! Och det visade sig att det var överguden Zeus och hans budbärare Hermes som var deras gäster.
Zeus och Hermes tackade så mycket och sade att alla andra hus i staden bara kört iväg dem, och därför tänkte de nu förstöra staden med en mäktig flodvåg. Men Filemon och Baukis fick en chans att fly och lämna staden och fick stort erkännande för sin gästfrihet.
I versionen i ”mythos” fick de dessutom höra att de inte fick se sig om tillbaka på staden vad som än hände, vilket de till slut trots allt gjorde och då förvandlades de till en ek och en lind på en kulle. En annan version säger att de fick bli träd som en belöning, de bad att de skulle slippa begrava varandra (de var gamla och oroliga att någon av dem snart skulle dö).
Det första som kommer upp i tankarna är förstås berättelsen om Sodom och Gomorra i första mosebok. Abraham försöker be för staden men där finns inga andra rättfärdiga än Lot och hans familj så staden ska gå under. Lot & co. ska dock få fly, men de får inte se sig om. Det gör dock Lots fru, och hon förvandlas då till en saltstod utanför staden. Anledningen till städernas förstörelse har ibland kopplats till homosexualitet, för folket vill förgripa sig på Guds änglar som går in där, men i själva verket är det väldigt likt Zeus-historien. De bryter flagrant mot den heliga plikten att visa gästfrihet mot främlingar!
Sedan finns det ytterligare några tillfällen i bibeln som påminner om både Filemon och Baukis, och om Lots hustru. Ett är denna korta passage i hebreerbrevet:
Håll broderskärleken levande. Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. (heb 13:1-2)
Detta skulle alltså antingen kunna syfta på änglarna i Sodom eller på Filemons himmelska gäster, eller kanske på helt andra berättelser om gudomliga väsen som testar gästfriheten?
Vi har också denna passage i Lukasevangeliet:
När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem, och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: ”Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” Men han vände sig om och tillrättavisade dem, och de fortsatte till en annan by.(Luk 9:51-56)
Det finns ett bibelställe där profeten Elia kallar ner eld över fiender men faktiskt är upplägget i övrigt mer likt det i den grekiska berättelsen (förutom att det är eld det är fråga om och inte översvämning). Det är som ni noterar även här fråga om ett straff över att de svikit sin plikt att vara gästfria. Och så får vi till på köpet lära oss att Jesus inte alls är som Zeus, vilket jag är glad över.
Slutligen har vi denna väldigt fascinerade text, ett av tre ställen där Zeus nämns i bibeln (de andra är i den apokryfiska boken andra mackabeerboken):
I Lystra fanns en man som inte kunde bruka sina ben; han hade varit lam från födseln och aldrig kunnat gå. Han hörde på när Paulus talade. Denne fäste blicken på honom, och då han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad sade han med hög röst: ”Res dig och stå på benen!” Då sprang mannen upp och började gå. När folket såg vad Paulus hade gjort ropade de högt på lykaoniska: ”Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt.” De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. Prästen i zeustemplet utanför staden kom med tjurar och blomsterkransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. När apostlarna, Barnabas och Paulus, hörde det rev de sönder sina mantlar och rusade in i folkhopen och ropade: ”Vad tar ni er till? Vi är svaga människor precis som ni. Vi kommer med ett gott budskap till er: ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden, som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje.” Genom att säga så lyckades de avhålla folket från att offra åt dem. (apg 14:8-18)
Efter vad det verkar kan folket i Lystra mycket väl associera just till berättelsen om Filemon och Baukis här! Och så får Paulus och Barnabas tillfälle att förklara att de kommer med en annan tro som är bättre.
Visst var det här en rolig liten härva med berättelser som på olika sätt bildar ett motiv. Hade du hört om Filemon och Baukis tidigare?
Lämna ett svar