Igår predikade jag på tre väldigt olika gudstjänster. Det betyder att det egentligen bara vara i Länghem på förmiddagen jag sade allt detta nedan, sedan på musikgudstjänst och mässan framåt kvällen gjorde jag någon slags mix i stunden. Kanske för att jag inte vet om det här är en riktigt bra predikan, formen är nog rätt spretig men jag brukar ju säga att om man inte kan ha en bra predikan kan man åtminstone ha med många bra grejer i den, och jag tror det finns en hel del bra att hämta här. Hoppas den är till välsignelse för dig!
2 efter trefaldighet 2019, kallelsen till Guds rike
Det var inget nytt i och med Jesus att människor kände sig kallade att förverkliga Guds rike på jorden. Och det har pågått senare också, även i vår tid. Men Jesus skiljer sig också mycket från vad andra gjorde i den vägen.
I hans samtid hade det redan funnits en rad kandidater som messias, det var ofta människor som var trötta på att vara ockuperade av Rom, som tyckte att det var illa ställt med landet nu och som ville ändra på det. Med vapen i hand. Revolutionärer skulle vi kunna kalla dem. Och i vår tid har vi många såna grupper som vill omstörta samhället, IS tänker vi kanske på, eller på såna som Breivik.
Det som skiljer Jesus från många såna är att han konsekvent avvisar iden om att använda våld för att införa Guds rike. Det är lätt att se på många våldsamma revolutioner och hur de sedan fortsatt i med våld, våld går egentligen inte att använda för det onda, för våld är faktiskt det onda. Nu ska jag tillägga att de allra flesta människor av olika religion, muslimer, judar, hinduer och så vidare är emot våld, kristna är kanske inte bättre än andra på att efterleva det, men det borde vi vara för det är såpass klart i hur Jesus säger det. Nu kanske inte vi som sitter här direkt håller på med våld men vi håller på med sårande ord, med att belägga varandra med skam och orättvis skuld, tvinga varandra till saker och allt sådant som är våld på ett sätt.
Jag läste att en av sju människor I VÄRLDEN lever med trauma från våld eller krig och skrev den här dikten:
Ett av sju
Ett av sju människosyskon
dignar under ett trauma
ett spår av kriget i själen
men vi tror på våldet
mot allt vett
som om eld kunde vattna torra marker
dårar ses som visa
och den stora visheten står obrukad
Näst efter den välsignade själv
är vår religions största hjälte
en mor
världen bärs upp ännu en dag
kaoset hålls ännu en stund borta
inte av svärd men av plåster
inte slagord men vaggvisor
inte av arméer
men av en tyst mur av mänsklighet
en sten i muren
kan alla vara
Jesus kallar oss till Guds rike och Paulus skriver på ett ställe: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. (Rom 12:2)
Guds rike innebär ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att se på världen som vi mödosamt får lära oss. Och vi lär oss av Jesus, se hur han löser saker, hur han möter människor på annat sätt än hans lärjungar eller vi skulle gjort. För det sitter djupt i oss att se på fel sätt på allting. Djupt ner i oss tror vi nog fortfarande på våldet som lösning, att vinna, att konkurrera. Att jämföra oss med andra fast det strängt taget inte går.
För Jesus är revolutionen att leva redan nu det liv som hör himmelriket till och ibland har det kommit bort i vår kristna tro för vi lämpar gärna över saker på Jesus men vi har alla i uppdrag att följa honom i det.
Och nu blev det här jobbigt redan i början av predikan men goda nyheter kommer, håll ut!
Jesus går runt och kallar lärjungar och Johannes lärjungar byter till honom. De frågar lite var han bor och så, och då säger han något fint! ”Kom med och se”. De följer med lite nyfiket och efter det fortsätter de följa honom. Som jag fattar det så finns det ingen press att bestämma superfort, skriva på pappren genast, utan de får själva bedöma om de vill följa honom. Och det vill de, antagligen för att det helt enkelt är gott för oss att vara nära Jesus. Jesus har nämligen lagt ner vapnen mot oss också, han vill skapa fred även med oss och i oss. Och på andra ställen i evangelierna framgår det att en del lärjungar lämnade honom och då fick de göra det. Jesus vill att vi ska följa honom men han vill att vi ska vilja själva.
En annan sak som är bra med att följa Jesus, styra in på den väg han visar, är att det ger mening åt våra liv. Där kan man knyta an till IS-människor eller vad det kan vara. Man längtar efter något som kan ge mening åt ens liv och får man då ett stort uppdrag, att verka gör en ny värld, så blir ju plötsligt ens liv viktigt. Så är det också med den kristna tron fast vi avvisar allt detta fasansfulla våld. Det finns mål att sträva mot, vi kan få gripas av samma vision som Jesus har om att våra medmänniskor också är oändligt värdefulla och älskade och att älska Gud hör ihop med att älska dem och göra gott mot dem.
Nu börjar det bli bättre det här? Det är ju också detta att med i Guds rike kommer ingen av oss på eget initiativ. Vi kommer med där för att Jesus tar med oss. Om vi ska fortsätta köra på med den här rebellliknelsen så skriver CS Lewis ”den fallna människan är inte bara en operfekt varelse som behöver förbättras, hon är en rebell som måste lägga ner sina vapen. Lägga ner sina vapen, ge sig, be om förlåtelse, inse att hon varit på fel väl och bereda sig på att starta om livet igen från grunden –det är enda vägen ut ur det hål människan hamnat i, denna process är vad vi kallar omvändelse”.
Vi vill så gärna vara de som har rätt, som har moraliskt övertag mot andra, som kanske medger att vi inte är perfekta, för vem är det? Men ändå lite bättre än andra, egentligen. Det bor en rebell i oss men åt fel håll, vi gör uppror mot Gud och vill vara vår egen Gud och det är vårt eget rike vi vill gynna, ibland kallar vi det något annat för att det ska låta bättre men egoismen är en stor drivkraft. Och en stor börda som Jesus vill hjälpa oss av med. Det är en väldig lättnad faktisk, att vara en förlåten syndare utan något att bevisa. Vad jag är, det är jag genom Jesu kristi nåd, kunde Paulus skriva. Vi är kallade till honom så att han får ta hand om oss, rädda oss och föra oss ur världen och det destruktiva och föra våra fötter in på fredens väg. Alltihop utan att någonsin bruka våld mot oss eller ta ifrån oss vår egen vilja, han vill förvandla vår vilja istället så att vi kan börja längta efter det goda, se värdet i det föraktade, även i det i oss själva som är föraktat. För honom är det värt att kämpa och dö för.
Till slut några ord om Filippos och Natanael. Filippos vill berätta om att han mött Jesus men möts av fördomar och misstro. Han måste faktiskt inte ha svar på allt, han säger bara själv ”följ med och se” så får Natanael upptäcka själv. Han kan bara säga att här är något jag själv tycker är bra, ge det en chans. Mer än så kan vi inte heller göra för att leda till Jesus för vi kan inte heller tvinga någon. Vi är inga experter, vi är fortfarande människor som övar sig i att följa Jesus, som ofta är rätt dåliga på det, men som alltid, alltid får förlåtelse och nya möjligheter när vi åter vänder oss till honom.
Lämna ett svar