En gång i tiden när jag gick på vägledarlinjen på Sjöviks folkhögskola ägnade jag mig intensivt åt att lära mig friluftsteknik och hantverk. Men också filosofi! Kursen var förankrad i vad som kallas den ”djupekologiska” rörelsen, och husfilosof var (och är, även om han inte längre lever) den norske ekosofen Arne Naess.
Som nittonåring var jag delvis rätt väl rustad för att tillgodogöra mig hans tankar men det var också lite svårt, för jag var inte lika klar över var filosofi och kristen tro skulle kunna mötas på den tiden.
Arne Naess har några grundteser kring människans plats i världen och vi fick i uppgift att med dem som grund skriva egna. Här är förresten Naess (goda och mycket viktiga!) teser:
- Mänskliga och icke-mänskliga levande väsens trivsel har ett inneboende värde. Icke-mänskliga väsens värde är oberoende av deras nyttovärde för mänskliga syften.
- Rikedom och mångfald i Jordens livsformer, inkluderat former av mänsklig kultur, har inneboende värde.
- Människorna har ingen rätt att reducera denna rikedom och mångfald, utom för att täcka vitala behov.
- Människolivets och människokulturens trivsel är förenlig med en väsentligt mindre befolkning. Rikedomen och mångfalden av andra levande väsen är beroende av det [d.v.s. av ”en väsentligt mindre befolkning”].
- Människans nuvarande inblandning i den icke-mänskliga världen är för vittgående, och situationen förvärras.
- De föregående punkterna indikerar att det är nödvändigt med förändringar av det dominerande sätt människan hittills har uppträtt på i förhållande till Jorden som helhet. Förändringarna kommer att på ett grundläggande sätt påverka politiska, sociala, teknologiska, ekonomiska och ideologiska strukturer.
Men jag snubblade redan på första tesen. I vår översättning stod det inte om ”inneboende värde” utan om ”egenvärde”, och det var ett nytt ord för mig. Och jag retade mig konstigt nog på det då. Varifrån kommer detta ”egenvärde”? Kan en filosof bara säga något så stort utan att grunda det på något?
Där och då tyckte jag förstås att det bara var vi som kristna som kunde ha fog för att säga något sådant. Jag minns inget av mina övriga teser men jag minns jag skrev att ”allt som är skapat av Gud har egenvärde” eller liknande. Och jag var över huvud taget fast i tankarna på varifrån vi får värdet.
Men jag tänkte på ordet igen nyligen och nu tycker jag att det är väldigt vackert. Allt i naturen har sitt egenvärde, ett värde i sig självt utan fråga om vad det är värt i pengar eller vad jag har för känslor inför det.
Vill man hitta en mer kristen synonym så ligger faktiskt inte HELIGHET så väldigt långt borta. Det som är heligt gör man ju inte vad man behagar med utan behandlar med respekt, och det betyder ju också att det som är heligt har ett värde i sig själv.
”Jorden är Herrens, med allt den rymmer, världen och alla som bor i den” -så står det i psaltaren. Även detta skapelseperspektiv i bibeln studerade jag redan då på Sjövik (och det finns mycket under fliken ”skapelseteologi” här på bloggen).
Vill man spetsa det hela ytterligare kan man fundera på vad som är motsatsen till egenvärde. Det måste ju vara ”bruksvärde” -det värdet något har för vad man kan ha det till. I vårt samhälle tenderar vi att framförallt värdesätta saker vi kan ha nytta av för olika syften men visst är det rimligtvis så att något som har värde i sig måste ha ett högre värde än något som bara har ett nyttovärde? Om det är så och vi drar ut konsekvenserna av den slutsatsen måste vi vara väldigt respektfulla i hur vi brukar naturens resurser, de har ju redan ett egenvärde som vi måste vara rädda om.
Det här blev rätt långt. Skriv gärna en kommentar om egenvärde, eller Naess teser eller vad det kan vara för tankar detta väcker!
Lämna ett svar