Att inte sitta på domarstolen

Igår predikade jag om att inte döma, i Hulareds, Nittorps och Länghems kyrkor. Själva greppet med domarstolen har jag lånat från den tänkvärda boken ”ödehuset” och använt några gånger förut men jag tror aldrig jag talat om det i nuvarande församling eller lagt ut det här på bloggen tidigare. Det här är i alla fall ett sätt att tänka som är väldigt användbart för mig själv, hoppas det är till glädje för dig också!

Att inte döma 4e efter tref 2019

För mer än hundra år sedan levde en märklig präst som hette David Petander. Han tog den kristna tron på så mycket allvar att det faktiskt påverkade hans sätt att leva. Han fann sig dåligt i livet i statskyrkan och de sista åren av sitt liv var han på vandring och predikade. Hans ord blev så mycket starkare för att de kom ur ett liv som talade om samma sak. Han tog sig an varje människa han mötte och gav vad han hade till den som behövde. Han predikade ständigt över bergspredikan och när han talade om vår evangelietext om bjälken och flisan (eller grandet som det hette då) sade han:

”Mig synes att grandet i min broders öga, det är alla mina broders fel och laster, men bjälken i mitt eget öga är helt enkelt min kärlekslösa dom över min broder.” –David Petander

Dagens tema är att inte döma. Jag har en stol här framme i mitten. Det är inte vilken stol som helst utan en domarstol. En som en domare sitter på och förkunnar domar över skyldiga. Och den står tom. Ledig plats alltså.

(sätter sig på stolen)

Jag tycker det känns rätt bra att sätta mig på den här stolen. Mäktigt!

Rutinerad domare. Har dömt människor utifrån deras gärningar, utifrån deras motiv (som jag ju i och för sig inte kan veta något om), utifrån hudfärg kanske, kön, familj, deras förflutna, deras utseende.

Och man känner sig lite upphöjd här. Som den som har rätt att uttala sig om andras liv. Det kanske känns lite ensamt också. Det är svårt att komma andra människor nära om man samtidigt ska vara domare.

Nu kan ni ju fundera lite allihop på hur bra det är att jag sitter här på stolen. Man skulle kunna hävda att mina domar rätt ofta mest är fördomar? Att jag sällan vet motiven till folks handlingar, eller känner till vilka de är längst inne som gjort att de handlar som de gör. Framförallt kan man undra om jag själv är kvalificerad till att ha den här posten som domare.

Jag är förstås ingen fullkomlig människa som alltid handlar rätt. Vi är ju i kyrkan nu och som kristna med tro på Gud så vet vi att det är Gud som på något sätt avgör vad som är rätt och fel och att det därför rimligen är hans stol som jag lånat nu. Men så tänker inte alla människor idag och det kanske till och med är för abstrakt för oss att hålla ordning på Guds ideal för livet när vi står mitt i vardagsjäktet. Man kan göra det ännu enklare. Visst att vi inte lever upp till Guds ideal men våra egna ideal då? Det måste väl vara en rimlig nivå för att bedöma oss själva?

Vi vill gärna se oss som människor som slår vakt om det goda allihop tror jag. Som vill stå för respekt mot andra, generositet mot alla vi möter, vidsynthet, ge alla en andra chans, unna andra det goda även om de har mer än vi själva och så vidare. Problemet är nog att inte nog med att vi inte lever upp till Guds standard. Vi lever inte ens upp till vår egen standard. Det är bara det att vi är lika bra på att dölja det också inför oss själva. Vi hävdar envist vår rätt att få sitta på den här domarstolen ändå. ”Men med din dom över andra dömer du dig själv eftersom du handlar likadant som den du dömer” skrev Paulus. Det är nog så att det är på de områden där vi känner våra egna fel dåligt som vi är mest benägna att döma andra.

Jesus återkommer ständigt till detta med att inte döma. Lika envist som han talar om att älska sin nästa som sig själv. Och jag tror det är för att det är precis samma sak. Att älska är att inte döma. Att inte döma utan ge andra en andra chans eller välja att tolka det någon annan gjort så välvilligt som möjligt, det är att älska sin nästa. Inte i fluffiga känslor utan i sitt sätt att leva. Vi märker rätt fort att det står i någon slags motsats till varandra att döma och att älska. Ju mindre vi tycker om någon desto snabbare kommer domarna. Och tvärtom, de som vi känner väl och älskar och kanske vet vad de har att kämpa med, desto mindre sugna blir vi på att fälla några domar alls. Som Petande sa, vår kärlekslöshet avslöjas i dömandet. Det är också så att det är de områden där vi känner oss själva dåligt som vi lätt blir dömande.

Visst finns det människor som måste döma. Verkliga domare och så, men det är ju inte jag faktiskt. Det finns nästan inget tillfälle alls faktiskt som jag har rätt att sätta mig på den här stolen. (reser sig) Jag borde framförallt inte tycka att den är så lockande att sitta på för det är ett förfärligt stort ansvar att sitta på den här stolen.

Men vad säger det om Gud att det ändå finns en domarstol? Det kunde ligga nära till hands att tänka att Gud på något sätt sitter i sin himmel och dömer distanserat och objektivt och inte har så stora problem med det. Fast då tror jag att vi som vanligt ska tänka en gång.

Man ska inte döma någon förrän man ”gått en mil i hennes skor” sägs det. Den kristna tron säger att Gud gjort just det. Gått på denna jord, känt hur det är att vara människa. Gud är inte alls sådär oengagerad och distanserad som vi fått för oss. Det är till och med mer än så. Gud är Skaparen som känner oss bättre än vi gör själva, som ser de stora dragen i våra liv som vi inte kan se, som varit med varje stund från ögonblicket vi blev till och vet allt.

Om det är med Gud som med oss så är också Gud mindre förtjust i att döma ju mer han vet. Ju mer han känner och älskar oss. Och Gud vet allt och älskar fullkomligt. I så fall är Gud kanske betydligt mindre förtjust i den här stolen än någon av oss? Den kristna tron säger oss ju att ”så älskade Gud världen att han sände sin ende Son för att var och en som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Gud tar hellre konsekvenserna av våra synder på sig själv än låter dem drabba oss själva.

Jag tror ändå att Gud är en domare. Också. Men det har inte med straff att göra så mycket utan att det finns något annat som är viktigare. Upprättelse för offret. Att inget sopas under mattan utan allt ska komma i dagen och ropas ut från taken. Gud är både nåden och sanningen och hur det där går ihop får ni fundera vidare på var och en, det är svårt att se hur det är möjligt ur vårt perspektiv.

Sanningen. I dopet blir vi klädda i vitt, i Jesu segers färg. Det finns förstås många sanningar om oss människor. ”Ni skulle bara veta”, kanske vi tänker ”hur det är med mig egentligen, då skulle ni inte vilja ha med mig att göra”. Men slutligen vill jag bara säga att den djupaste sanningen om dig och om mig, den som vi inte får dölja hos andra eller förneka hos oss själva är denna:

Du är Guds älskade barn. Så har det varit från början och så kommer det sista ordet om dig alltid vara.

Så: Håll dig borta från att sitta på den här domarstolen så mycket du bara kan. Det är bara Gud som vet tillräckligt mycket och älskar tillräckligt mycket för att sitta på den. Din uppgift är att älska din nästa, ja till och med din fiende.