Nu har jag läst ännu en bra bok med barnen. Rasmus på luffen för att vara exakt.
Jag hade i minnet rätt vaga idéer om handlingen mer än att han rymmer från barnhemmet, att det är något med bovar och att han får ett hem till slut på slutet. Det är ju faktiskt också precis vad boken innehåller men det är ändå fascinerande att uppleva den på nytt, och se barnens reaktioner.
Först av allt är det faktiskt väldigt gripande med skildringen av livet på barnhemmet. Det är en känslomässigt väldigt påver miljö att leva i samtidigt som det annars inte går direkt nöd på barnen där, Lindgren överdriver inte men iscensätter väl. Sedan är spänningen hög genom hela boken och det är en del gastkramande scener när de där bovarna dyker upp. Sedan är det förstås också väldigt rörande på slutet när allt trots allt ordnar upp sig, på ett sätt som också känns rimligt på sitt vis.
Boken heter ju Rasmus på luffen och i mina minnen är det som att han vandrar runt med paradisoskar hur länge som helst, nu förstår jag att det snarare är 4-5 dagar eller något sådant och att det nog skulle blivit en rätt tröstlös historia annars med ett enahanda sökande efter nästa mål mat. Att vara på luffen är nog roligt men bara så länge man är mätt.
Inte vet jag om det gör någon skillnad alls att vara präst och läsa den här boken. Det gör nog mer skillnad att vara förälder och sitta där med sina små intill sig när man läser om Rasmus som en enda gång hade fått sitta i knät på fröken Hök på barnhemmet. Det väcker också tankar på vår tids tiggare och motsvarande personer i utkanten på samhället. Oskar litar inte på myndigheterna och det är fullt förståeligt från hans perspektiv eftersom de inte heller tror väl om honom. Där är historien också väldigt aktuell.
Jag sätter nog upp Rasmus på luffen betydligt högre än jag väntat mig på Astrid Lindgren-toppen. Vad har du för relation till den boken? Skriv en rad och berätta!
Lämna ett svar