Nu har jag läst (lyssnat på) en bok igen. ”Löparens hjärta” av Markus Torgeby. Jag har hört talas lite om boken förut men annars kände jag över huvud taget inte till något om Markus Torgeby i förväg.
Det är en bok om löpning (som jag kan relatera en liten aning till men ändå inte så värst), om att bo i skogen (som jag kan relatera mer till efter mitt myckna egna skogsliv) och om att hitta sin väg i livet (som jag förstås kan relatera till, både som människa och som präst som har funderat en hel del på det där med att leva i sin kallelse).
Boken är på ett sätt lite konstigt och spretigt skriven. Det är ibland svårt att se de klara linjerna mellan det som sker, antar att det är så livet i regel ser ut. Lite kaotiskt. Historien om Markus löpning hänger samman med hans eget sökande efter frid och sin plats i livet. Löpningen är det han älskar men allt det andra som hänger med i form av tävlande och prestationstänkande ställer till det för honom så att han väljer den drastiska lösningen att flytta ut i en kåta i skogen och leva ensam där med sin löpning och de dagliga sysslorna.
Som en del vet har jag några folkhögskoleår i min bakgrund då jag fick chansen att ägna mig mycket åt det enkla livet nära naturen. Jag känner väl till Thoreaus ”skogsliv vid Walden” som Torgeby blir inspirerad av och jag känner också igen mig i många av känslorna Markus har i sitt ensamma liv. Att både vara glad över livet i naturen och samtidigt inte komma undan att dras med sig själv och sina egna spöken man måste hantera. Sen är ju Markus Torgeby en extremt fokuserad person med ett enda dominerande intresse där jag kanske mer är någon slags generalist med en hoper olika utflöden av de jag har i mig.
Boken har tydligen blivit enormt populär både bland löpare och andra och även internationellt och jag förstår verkligen varför. Han har ju varit med om mycket som är unikt i vårt samhälle och det slår an en sträng säkert i många fler än mig med en längtan till en enklare och mer avskalad tillvaro. Vid ett tillfälle i boken får han slut på pengar (han lever otroligt sparsamt med väldigt enkel mat i skogen) så han får ta ett tillfälligt jobb på äldreboendet i trakten. Han står knappt ut men så biter han ihop och jobbar i FEM DAGAR, och på så sätt har han råd att leva vidare och försörja sig i kanske tre månader till. Det väcker ju onekligen en del tankar på allt vi moderna människor släpar runt på och måste ha in pengar för att kunna förvalta. Det där känns förresten som ett räkneexempel direkt ur ”Skogsliv vid Walden” där Thoreau har liknande tankar.
Det finns ett religiöst tema genom boken också. Framförallt eftersom Markus mor är sjuk och vi får vara med om en smärtsam skildring av ett väckelsemöte där en predikant vill be för henne för helande. Det är inte någon smickrande bild av den kristna tron direkt men motvikten kommer senare då Markus oväntat börjar läsa ”ökenfädernas tänkespråk” i sin kåta. Där hittar han både en asketisk livsstil som liknar hans egen men också en mer kärv och jordnära andlighet och människor som likt honom själv kämpar en inre kamp där i vildmarken.
Det är roligt att tänka sig ”löparens hjärta” som en slags pilgrimsbok (och titeln låter lite likt kyrkofädernas strävan efter ”det odelade hjärtat”). Boken är inte uttalat kristen men det uttrycks en stor öppenhet för tankarna kring Gud. Motsatsen hade ju förvånat efter all denna tid i ensamhet. Budskapet är om enkelhet, att skärma av sig från andras tankar om framgång och leta efter det man mår bra av, men på ett väldigt jordnära och ickekommersialistiskt sätt. En ärlig bok som jag rekommenderar.
Men nu är ju chansen stor att de redan läst boken långt före mig? Skriv en rad och berätta vad du tänker efter läsningen!
Lämna ett svar