Jag har nyligen lyssnat på ”Looking for Calvin and Hobbes” av Nevin Martell.
Chansen är stor att du har läst en seriestrip med ”Kalle och Hobbe” någon gång. Serien var på sin tid enastående populär och fanns i hur många dagstidningar som helst. Så är det också en väldigt bra serie med både humor, fantasi och en hel del att tänka på.
Seriens upphovsman Bill Wattersson däremot undvek på alla sätt uppmärksamhet medan han gjorde serien, och när den avslutats drog han sig helt undan offentligheten och levde ett väldigt undanskymt liv (och gör det än). Många journalister har försökt få tag i honom men fått kalla handen. Den här boken handlar om hur Nevin Martell tar på sig samma svåra letande efter vem Bill Wattersson är egentligen. Genom omständiga efterforskningar och massor av intervjuer återger han berättelsen. Boken igenom är man rätt spänd på om han faktiskt ska få chansen att tala med Watterson själv tillslut (hur det går med det säger jag inte).
Watterson framträder som en väldigt passionerad tecknare som lade hela sitt hjärta i serien men som var otroligt ointresserad av att själv stå i centrum och njuta av kändisskapet. Det andra han var helt ointresserad av var att göra så stora pengar som möjligt på att licentiera Kalle och Hobbe i reklam eller leksaker. Detta ledde till mycket bråk mellan Watterson och hans förläggare men det blev som Watterson ville.
När man läser om de här sidorna av honom kan man förstås delvis förstå frustrationen som en del omkring måste haft med honom, måste han vara så principfast? Är det verkligen så farligt att bjuda lite på sig själv? Tjäna lite mer pengar? Det är här mina tankar utifrån att jag är präst går vidare åt olika håll.
Bibeln känner många gestalter som var jobbiga för sin omgivning. Som inte gav efter för yttre tryck och protesterade mot de som övergav sina principer efter att ha haft framgång. Profeter, och så Jesus själv förstås. I Jesu fall fanns det ju gott om folk som ville han skulle bli kung på det sättet de tänkte sig att det skulle gå till. Boken väcker många tankar om hur vår tid ser på kändisskap och att vilja se stjärnor som mer än vanliga människor. Det står inget i boken om någon gudstro hos Watterson men det imponerar att han hela tiden är så sann mot sina egna drömmar och principer. Han höll envist fast vid att han var en vanlig människa, han var förstås glad att så många tyckte om hans serier men annars värderade han sitt privatliv högre än kändisrollen som alla ville trycka in honom i.
Jag rekommenderar verkligen boken, framförallt till dig som älskar Kalle och Hobbe men säkert också för andra. Nu ska jag leta upp lite Kalle och Hobbeserier att läsa. Det ska bli roligt att återse dem!
Vad har du för relation till Kalle och Hobbe? Vad tänker du om längtan efter att bli och intresset för kändisar? Skriv en rad och berätta!
Lämna ett svar