En av mina predikantförebilder, Tim Keller, återgav en liknelse han hade hört från någon angående ödmjukhet. I hans liknelse var det nog munskölj men jag har inte mycket relation till det så jag tar deodorant i mitt exempel.
Hur skulle du ta det om du fick en present från någon och när du öppnade den så var det en deodorant? Hur svaret på den frågan är säger en del om vår ödmjukhet. Att få en deodorant i present är ju på ett sätt förödmjukande, det antyder att du brukar lukta väldigt illa så att du behöver hjälp att hantera detta.
Man kan ju lätt reagera med att gå till motattack och mena att det är ett påhopp, jag har ju inget problem med min kroppslukt! Eller så funderar man, värderar om den andre vill en väl, tänker att man kanske missat något, kanske har jag faktiskt ett problem att jag luktar illa fast jag inte förstått det? Tar man den vägen kan man ju också göra något åt sitt problem genom att inte kasta bort presenten utan faktiskt ta till sig den och använda den.
Liknelsen består i att det kan vara så vi förhåller oss till talet om Guds nåd och förlåtelse. Det är nog ändå svårare att erkänna att man har problem moraliskt och andligt sett än bara luktmässigt. Så när någon kommer och säger att vi får förlåtelse och upprättelse för Jesu Kristi skull och att det är en gåva Gud ger oss kan vi bli förnärmade och stänga öronen för sådant förödmjukande tal, skulle jag stå som en tiggare med mössan i handen och leva på det Gud vill ge? Men ödmjukhet och självinsikt går det lättare. I de gamla väckelsetraditionerna visste man väl att det är människor som lider av sin egen synd som har lättast att vända sig till Gud. Och Jesus själv sade att tullindrivare och horor lättare omvände sig än de duktiga som vägrade inse sin egen benägenhet till olika sorters synd.
Vad säger du om detta? Ringer det sant i dina öron? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar