Igår predikade jag på den ekumeniska gudstjänsten i Ölsremma missionskyrka. Om den svåra evangelietexten dä Jesus säger att det är bättre att peta ut sina ögon än förledas av dem. Hoppas det här är till glädje för dig.
Helige Mikaels dag
Jag tror jag kommit på att den här evangelietexten handlar om något lite annorlunda än jag trott. (det är bra nu konfirmander att ni har koll på ”evangelietext” och en massa andra svåra bibelord). Det är ju kända ord från Jesus det här om ifall ditt öga förleder dig och om din hand förleder dig så är det lika bra att hugga av dem och kasta bort dem. Jag kan ju lika gärna börja med att säga vad det här INTE betyder såvitt jag kan förstå.
Det betyder INTE att inget med kroppen spelar någon roll och att det enda som räknas är om vi får komma till himlen med tiden. Vi har pratat om det i helgen att Gud har skapat allting och såg på det och såg att det var gott. Kroppen och det kroppsliga är något gott i den kristna tron, Gud själv blev ju människa till och med.
Jag tror inte heller att det betyder att det är en bra idé att verkligen hugga av sig handen eller peta ut ögat och det har man aldrig tyckt i kyrkan heller. Jesus är ju en bra talare som vet att om han spetsar till saker lite så började folk lyssna! HÖR UPP, DET ÄR PÅ ALLVAR VÄLDIGT FARLIGT FÖR DIG DETTA, VÄRRE ÄN ATT BLI AV MED ÖGAT. Man kan förlora sin mänsklighet.
Vad är det då som är så allvarligt? Jag gissar att många av oss tänker på att det skulle vara en eller annan speciell synd som är så allvarlig. Förmodligen tänker vi att det kanske har något med sexuella lockelser att göra för det är ju lite extra laddat med sådana frestelser och vi vet ju att man kan titta efter såna man inte borde titta efter av olika anledningar. Men jag tror faktiskt inte det handlar om det heller.
Ledtråden är att före och efter detta med ögat och handen så står det om de som är små. Precis före har Jesus sagt att det är den som är som ett barn som är störst i himmelriket, och att om man förleder någon av dem vore det bättre för en att kastas i havet med en kvarnsten om halsen. Och EFTER det vi hörde står det ju att vi inte ska förakta någon av de små, deras änglar i himlen ser alltid Guds ansikte. Det hamras in vikten av att inte ledas bort ifrån att se och värdesätta det som är litet.
Vilka är de där små eller minsta eller barnen? Jo dels talar Jesus på riktigt om barn, och det behöver sägas många gånger att barn är människor och ska visas samma omsorg som vuxna kräver åt sig. Nu känns det här väldigt aktuellt när vi har en global rörelse med barn och unga som höjer sina röster och kräver att deras framtid ska räknas, liksom naturen som inte kan höja sin röst på egen hand, inte bara de rika och mäktigas och deras bekvämlighet.
Men de minsta eller små är också Jesu sätt att tala om de som ansluter sig till honom. Hans uppdrag är att leta upp alla som andra inte räknar med av olika skäl. Han går hem till de som samarbetar med romarna, pratar med prostituerade, äter tillsammans med dem och säger till dem att Gud älskar dem, förlåter dem och vill återknyta kontakten med dem. Efter denna text kommer liknelsen om det bortsprungna fåret.
Precis i början på bibeln finns det några som har ögon som förleder dem. Vet ni vilka? Det är Adam och Eva som ser på den förbjudna frukten och vill ha den för sig själva, tar den med sin hand. Gud har en god tanke för oss och vår värld där vi tar hand om varandra, där alla räknas, där skapelsen är helig och ska behandlas med respekt, där barn ska lyssnas på och visst tycker alla att det här är bra saker man vi lockas av de mörkare krafterna i oss när våra ögon fått syn på något som är bra för MIG. Klimat är nog bra men JAG då? Gud slösar sitt överflöd över oss och vår värld men vi tror att vi gör bäst att roffa åt oss så mycket vi kan för att inte bli utan. Om inte jag tänker på mig, vem ska då göra det? Tänker vi. Men Jesus säger att det inte är sant, vår himmelske fader känner oss och vill oss väl. Våra änglar står hela tiden inför hans ansikte, inget i våra liv är okänt för honom.
Det handlar om änglar i de andra läsningarna. Daniel känner sig ensam och maktlös men han ÄR inte det. En gestalt talar till honom och tröstar honom. Petrus läge är jättesvårt men det ÄR inte det. Jag tror faktiskt att under händer även om jag sällan funderar så mycket på det eller är med om såna saker som Petrus själv. Men jag har varit med om undret att få tröst från Gud. Och att få känna som Petrus att Gud trots allt är med mig på min väg. Jag har också fått uppleva att när vi vänder blicken mot de små, även det lilla barnet inom oss själva, då blir livet rikare och gladare än när vi låter mig och mitt råda.
Lämna ett svar