Igår predikade jag i Månstad på eftermiddagen. Det var många saker att få ihop. Lite saker vi talat om på lägret med konfirmanderna, lite extra ansträngning att förklara hur man kan tänka med nattvarden, lite om pilgrimsvandring och så texterna då, om död och liv efter död. Hoppas det här är till glädje för dig!
16 efter tref 2019, döden och livet
Här mitt i kyrkan finns det en väg. En pilgrimsväg kanske? Någon kanske tror att det bara råkar vara så för att det måste vara lite plats mellan bänkarna men det är faktiskt en väldigt viktig tanke bakom hur man byggde sina katedraler och småkyrkor sedan urminnes tider, vägens princip. Här framme ser vi den gamla och vackra dopfunten i Månstad men min gissning är att en gång för länge sedan stod den där nere vid ingången någonstans. Så att man liksom döpte barnen vid dörren för att påminna om att dopet är vägen in i Guds rike.
Sedan fortsätter man på vägen genom livet och det är den vi ser här. Det är ju så med livet att det ändras hela tiden, tiden går och en massa olika saker händer med oss och med de omkring oss så att även om vi lever på på samma ställe så är ändå allt annorlunda, livet är en pågående process. Och sedan är vi på väg mot något i fjärran, det är det som är här framme, altaret som står för Guds närvaro, det är till och med ett litet steg upp hit, närmare himlen.
Vi har talat om pilgrimsvandringar och vandrat hit idag och pilgrimsvandringar, liksom den här vägen, är en bild av hela livet. Vi föds vid någon tidpunkt, rör oss genom tid och rum och en dag kommer vi att dö. Jag har sagt att pilgrim betyder främling för på ett sätt är vi det. Vi har kommit in i den här världen och det här livet och det är ganska märkligt. Varifrån kommer vi egentligen? Varför är vi de vi är? Vi är från mamma och pappa förstås men också något alldeles eget, från skaparens hand. Och när vi levt färdigt, vad händer då? Vad är målet? Finns det något mål eller slutar alltihop bara med ett stort antiklimax, ingenting? Vad gör det i så fall med hur vi ser på vad som är meningsfullt i livet?
Vi kan också tänka på Israels folks historia. Mose fick leda folket ut ur Egypten och genom sävhavet, det får motsvara dopfunten vid ingången, de blev Guds folk. Sedan var de inte övergivna för Gud vandrade tillsammans med sitt folk genom öknen, som en eldpelare eller som en molnpelare. De blev hungriga och törstiga i öknen och klagade på Mose. Han bad till Gud och så lät Gud det komma stora vaktelflockar in i lägret som de kunde fånga och äta, och ännu viktigare, han ordnade något slags pulver som låg som dagg runtom lägret på morgnarna, och som man kunde baka bröd på. Man kunde inte samla på sig för framtiden men ha mat för just denna dag. De frågare ”vad är det här?” och på deras språk lät det typ ”manna” så det där pulvret fick heta manna. Och Mose slog med sin stav på en klippa så att det kom en ström av friskt vatten ut ur den. Om dopet är vägen in i Guds folk så motsvarar brödet i öknen att vi får samlas till nattvard och ta emot livets bröd gång på gång genom livet och hämta nya krafter så att vi orkar vidare. Och när vi tar emot nattvarden här framme, så är det för en liten stund som att vi är framme, vi får se en skymt av vårt hemland som är målet.
Vi går genom livet och mot döden hela tiden och det låter kanske inte så muntert. Det finns en psalm i psalmboken som heter ”jag går mot döden vart jag går” och det låter ju kul, så ibland sjunger jag den på melodin till ”hujeda mig sånt barn han var” (sjunger).
Och det är ju självklart att det är så, men nu kommer den stora twisten och det oerhört stora med kristen tro. Jag vet inte om ni tänkte på det när ni fick era frälsarkransar och vi lärde er om pärlorna men där finns ju pärlor för natten eller döden och för uppståndelsen. Först döden, sedan livet efter döden. Döden är inte den sista pärlan!
Och så har vi flera texter här som handlar om döda som får livet tillbaka. Det finns en handfull såna, och jag kommer inte på någon annan än en enda som inte har med Jesus som den som ger livet tillbaka. Profeten Elia har levt hos en gammal änka och hennes son medan hela landet lider av torka och hungersnöd och nu dör denna prövade kvinnas son. Hur ska hon nu bli försörjd som gammal? Men genom profetens böner blir han levande igen. Det är bland annat genom detta som profeten Elia får en särställning som den störste av profeterna efter Mose. Men så kommer evangelietexten och ingen som läste den kunde missa likheterna med Elia. Det är ju också en änkas son! Och han blir levande igen! Jesus likställs med Elia, ja han är bättre än Elia för han ber inte till Gud utan uppväcker pojken själv! Det sägs inte rakt ut men man kan lägga ihop två och två och ana att Jesus framställs som Gud själv som vandrar på jorden för att hela och upprätta och ge livet åter till den lidande mänskligheten.
Och så pekar det framåt mot det som ska hända med Jesus. Han ska ju själv dö med sörjande människor kring sig, sin mor till exempel. Men uppväckas av Fadern på tredje dagen. När vi tummat klart på nattens pärla och vänder oss till uppståndelsepärlan så kan vi göra det för att vi fått löfte genom Jesus att Gud är starkare än döden och att när han är med oss genom dödsskuggans dal ska han också föra oss ut i de levandes land.
Som det stod i Uppenbarelseboken till stackarna i en församling som hade det svårt:
Du är förföljd och fattig men du är rik, håll ut till slutet så ska du få livets segerkrans.
Vart vår väg började kan ingen av oss veta, det var innan vi var medvetna om något med Gud har lovat vandra med oss. VARJE gång vi tar emot honom i bröd och vin påminns vi om hans död, att han delar allt med oss, och med hans uppståndelse som kom efteråt. Och den här vägen vi ser symboliskt i mitten av rummet slutar inte i intet. Den leder hela vägen hem, där vi inte är främlingar mer.
Lämna ett svar