Jag har nu läst Patrik Hagmans bok ”Sorgens gåva är en vidgad blick”. En ovanlig bok för att komma från Hagman som jag för övrigt alltid har stor respekt för. Det är en personlig skildring av hans sorg först kring sonens sjukdom och död och sedan även hustruns kort därefter.
Patrik skriver själv att han är skeptisk till såna här skildringar av egna upplevelser och syftar till att höja det hela till något slags allmängiltigt viktiga erfarenheter. Sedan är skildringen i vilket fall detaljerad och återger många händelser och episoder under den svåra tid han och hans familj genomlevt. Men han motiverar det intressant!
Det som händer när sorgen drabbar är på sätt och vis att man själv inte är densamme som man var förut. En del av ens eget liv och ens eget jag har dött i och med att en viktig relation tagit slut och det är av stor vikt att komma underfund med vad som egentligen skett med en och vem man kan tänkas vara nu efteråt. Man måste kanske, likt Hagman, berätta fram sin egen berättelse av det som skett och infoga det i den nya berättelsen om vem man är nu.
Andra saker som kommer upp är till exempel vilka slags tro som kanske mest är till skada när sorgen drabbar och vikten av gemenskap och därmed också hur kyrkan och vad en församling är framträder med ny klarhet när livet stramas åt. Inte minst kommer detta fram när han skildrar hur de varit burna av förböner och skildringen av sonens begravning.
Och så det där som jag inte riktigt vågat tala om på begravningar än eftersom det känns svårt för en som inte själv är drabbad att komma och tala om. Tacksamhet. Patrik skriver mycket om vikten av att välja ett tacksamhetens förhållningssätt snarare än att gräva ner sig i sin besvikelse och förebråelser. Det är starkt att höra om det från en som verkligen själv är hårt drabbad av vad man kan betrakta som orättvisa och hårda förluster. Han säger förstås inte att det är lätt men han säger att det är den enda farbara vägen både för sin egen skull och för att hedra det liv man delat.
Det finns också fler ganska svåra men viktiga tankar om att man prövas som människa genom de lidanden man får utstå och att det å ena sidan kan knäcka en människa men också vara en skola i liv och i tro.
Jag tycker det här är en viktig bok att läsa, särskilt för oss i kyrkan förstås men säkert för många andra. Det är så fruktansvärt vanligt att drabbas av sorg men också ovanligt att kunna ge ord åt sina erfarenheter på det här sättet. Det är förstås väldigt känslomässigt stark läsning men det vore ju konstigt annars.
Har du läst ”Sorgens gåva”? Skriv en rad med dina tankar!
Lämna ett svar