Ibland kan man få höra samma råd från väldigt olika håll.
Häromdagen började jag läsa i Patrik Hagmans bok ”Sorgens gåva är en vidgad blick” och där kom ganska snart en tanke upp om att i sorgen har vi ett val. Vi kan antingen välja att gå allt djupare i frågor som ”varför skulle detta hända just honom?” och andra saker som egentligen är omöjliga att hitta svar på, och som får oss att ägna tankarna åt ilska och besvikelse (och givetvis kommer alla som sörjer att känna de känslorna, man får känna precis vad man känner, men i längden leder det inte någon vart).
Den andra vägen är att försöka tänka på det man har att vara tacksam över. Det man fått dela med den man nu saknar och hur det berört ens liv. Hagman tyckte förstås att det andra sättet var det bästa. Det går ju också fint ihop med en stor själavårdstradition där vikten av att öva sig i tacksamhet är något centralt, och förstås också med utgångspunkt från Gud som en generös givare (och det onda som drabbar som en olöslig gåta).
Knappt hade jag lagt undan boken och gått in på instagram så möttes jag av exakt samma råd från kommunikationskonsulten David JP Philips. I ett ovanligt personligt inlägg berättade han om sin far som dött och återgav samma sak; att vi har ett val mellan att fokusera på tacksamhet eller på ilska och besvikelse. Men hans knorr på det hela var helt annorlunda. Jo, sa han, att tänka på det man fått i gåva med tacksamhet sätter igång hjärnan på att producerar hormonet oxcytosin som är det hormon som ökar vårt välbefinnande. Vi mår därför redan på kort sikt bättre av att fokusera på tacksamhet, vilket ju är en hjälp i sorgen.
Samma sak men ur ett annat perspektiv. Jag tänker lite vidare att den där tacksamheten nog är lättare om man har närstående man kan få tala roliga minnen med, gemenskap med andra är helt klart en viktig faktor.
Kanske kan det kännas som lite beräknande eller som fusk att tänka som Philips? Eller så känns det som att man fått lite mer grund för att rådet fungerar. Hur det än är så önskar jag dig som lever med sorg att få vandra mer bland de goda minnena än med besvikelser över vad som inte blev. Strängt taget gäller det här inte heller bara för sorg utan för allt som rör våra relationer.
Vad säger du om detta med tacksamhet och oxcytosin? Skriv en kommentar och berätta!
Lämna ett svar