Nu ligger allahelgonahelgens alla minnesgudstjänster bakom och jag ser tillbaka på dem med värme. Här är nu min predikan också på bloggen. Mellan delarna fick vi lyssna på sång av Arne I och jag tycker det alltid är lyxigt att kunna ha sådan musikinramning som talare. Jag hoppas det här kan vara till tröst och glädje för dig.
Del 1: Förändringen
Vår förrförra ärkebiskop KG Hammar slutade som ärkebiskop för att kunna ta hand om sin sjuka hustru. I en intervju berättade han om att han som präst hade stått vid många kistor på många begravningar men att när hans fru sedan dog blev det tydligt att man inte kan vara förberedd på något sådant bara för att man förstått med huvudet att det en dag kommer att ske. Han beskrev också sorgeåret med allt det man brukar säga om det. På ett år hinner man vara med om de stora helgerna utan den man brukar dela dem med, vardagen som förändrats och hemmet som fortfarande är detsamma. Man väntar sig att den kära ska dyka upp där i köket som vanligt bara för att allt ser ut att vara precis som vanligt. När egentligen allt förändrats. Och efter det där året sa han, så gjorde sorgen inte lika ont längre (det där kan nog vara väldigt olika för olika personer). Som han såg det var den största skillnaden att livet hade blivit så väldigt tråkigt och tomt. Han saknade sin fru hela tiden i alla de situationer som vare sig de var roliga eller tråkiga ändå blev goda stunder för att de fick dela dem med varandra. Nu blev det väldigt grått.
I sin bok ”sorgens gåva är en vidgad blick” skriver Patrik Hagman om hur det var när han son blev sjuk och dog, och strax därefter hastigt också hans fru. Han skriver att det är påtagligt att vår vardag förändras när en nära person dör, men det är också så att vi själva förändras. Vår personlighet förändras för det i oss som bara den som dött kunde locka fram kommer inte fram längre. En stor del av sorgen är att förstå, som det var för KG Hammar, vem är jag nu när jag är utan honom eller henne? Kanske behöver vi berätta för någon, eller skriva ner på papper så det blir tydligt vad vår relation bestod av, på gott och ont och ärligt, så vi kan förstå vem vi är nu. Man skulle kunna kalla det för att försonas. Säga sanningen om det som varit och det som är nu, kanske förlåta en hel del saker. Och se på det med som varit med kärlekens blick.
Del 2: tacksamheten
Det märkligaste med Patrik Hagman, han som förlorade både sitt lilla barn och sin fru, är att han skriver så mycket om tacksamhet. Han skriver att man har ett val i sorgen. Man kan välja att tänka på hur orättvist det är (för det är det ju!) att den här sjukdomen skulle komma just nu och till just honom eller henne. När alla andra lever vidare sina liv och inte vet hur bra de har det och allt de tar för givet så kan man vara arg och man kan ångra så mycket och man kan önska mer än något annat att det här inte hade hänt, att det inte är sant. Allt det där är djupt mänskligt och Patrik själv brottas förstås ibland oerhört mycket med alla de känslorna och tankarna. Men han konstaterade att det leder inte till något gott. Det blir aldrig bättre av att gå djupare och djupare in i att älta såna frågor. Man bara fastnar.
Man kan också välja att fokusera på tacksamheten. Och jag skulle nog tycka att det var alltför förmätet att tala om tacksamhet i samband med sorg, för jag kan verkligen inte döma någon som inte förmår vara tacksam när ens liv slås sönder, men eftersom jag hört det från flera sörjande så vågar jag tro att det här är en viktig sanning. Man kan välja att vandra i de goda minnena, tänka på allt det man delat och varit med om. Det goda som lever kvar efter den som har dött och tacka Gud för det. Tacksamheten är också ett bättre sätt att hedra den som dött, genom att glädja sig över allt det goda. Lyckas man med det så är det gott.
Samtidigt som jag läste Patrik Hagman kom samma tanke om tacksamhet till mig från ett annat håll också, ett oväntat håll. Jag följer David JP Philips via nätet för att han är en mästare på kommunikation. Han är expert på hur vi reagerar i hjärnan på olika sorters budskap. Nu fick jag lite oväntat se honom filma sig själv med tårar i ögonen för han berättade om sin pappa som hade dött för en tid sedan. Han sade samma sak som Hagman men på ett annat sätt. Om man fokuserar på det orättvisa eller ilskan och klagan så utsöndrar hjärnan hormoner som stressar och bryter ner. Kanske leder de till depression som vi inte kommer ur så lätt, sade han. Men för den som tackar så utsöndrar kroppen själv oxcytosin. Ett ämne som får oss att slappna av, sänka pulsen, må bättre. Det kändes väldigt märkligt när han pratade om det i samband med sin egen sorg men för honom var det inte så. Han var glad att veta att han skulle låta tankarna vandra i tacksamhetens tankebanor för att det också var det mest läkande.
Del 3: Hoppet
Jag vill lägga till ännu en sak till tacksamheten. Det är hoppet. Job frågar i texten vi hört ” Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?” och det är en rimlig fråga när man tänker på döden som skrämmer och på vänner som tas ifrån oss. Hoppet kan smyga sig in på oväntade sätt. Den som tackar, liksom den som klagar (och i bibeln är klagopsalmerna kanske lika många som tackpsalmerna, när jag sagt detta med tacksamhet är det JÄTTEVIKTIGT att vi inte tror vi måste tvinga oss att känna på något annat sätt än vi gör) vänder sig till den som alltid lyssnar, Gud. Kanske är det alltid bättre att tala än att tiga? Bättre att ge ord åt allt som finns i hjärtat och lycklig den som har tålmodiga vänner men också lycklig den som vänder sig till Gud för i det finns det tröst och hopp. Det är så lätt att bli fast i sina egna tankar men när vi talat ut det hjärtat är fullt av är vi kanske också redo för att lyssna. Idag får vi lyssna till Jesu ord.
37Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. 38Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att inte låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. 40Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.”
Det är dubbeltydigt, vilka är det som Fadern har gett Jesus som han inte ska gå förlorad? Som jag förstår det är det samma som de som ”kommer till mig”. Från Guds perspektiv söker vi alltid Gud för att han lett oss till att göra det. Vi är de som Gud har kallat, vi är de han vill ha hos sig i livet och i evigheten. Kommer det an på Gud så är det så. Vårt kristna hopp är att när Jesus dog och uppstod så var det för hela världen och för dig och mig. Att han besegrade döden och öppnade vägen till det eviga livet. Att han vill och kan ta emot oss när våra liv här tar slut. Att vi och våra nära och kära och hela världen ligger i hans händer. Han vill ge dem evigt liv i leva i det nya liv som han berett åt oss.
När livet förändras påminns vi om att allting i livet förändras och det är smärtsamt att det är så. Då finns det också tröst i det som aldrig förändras. Guds omsorg om alla han vill räkna som sina.
I en av våra mera tvivlande psalmer står det
Det är nog o Gud att veta att jag lever i din hand. Kanske frågorna blir lösta, kanske får de inget svar. Det som ger mitt liv en mening är att du Gud vill mitt väl. Det är nog o Gud att vet att jag lever i din hand.
Lämna ett svar