Jag har nu lyssnat klart på ”Jewish Comedy, a serious history” och vill dela några insikter från läsningen med er.
Jag är ju sedan gammalt fascinerad av judiska skämt (vilket är ganska knepigt för det är sällan läge för oss hedningar att berätta judiska skämt utan att det blir lite konstigt) men jag har verkligen inte förstått HUR STOR del av hela den amerikanska humorbranschen som domineras av judiska komiker. För mig var det nyheter att både (alla i) Seinfeld och bröderna Marx och de som gjorde tidningen MAD och många många fler är judar (Mel Brooks hade jag däremot fattat). Nu kan man inte annat än imponeras av detta kulturella genomslag.
Så är det ju också dolt på ett sätt för skämten är ju sällan uttalat judiska när de riktar sig till en blandad allmänhet men i boken undersöker författaren olika mönster i det judiska sättet att skämta och förhålla sig till sin identitet och (ofta) sitt utanförskap.
En rolig sak är att vi får höra att det finns en bibelbok som mer än andra ligger till grund för judisk humor och det är Esters bok. Där läggs så att säga grunden till en lång tradition av berättelser där judar är i underläge och har att frukta förföljelse så att de på något sätt måste slingra sig ut faran eller överlista de mäktiga. För våra ögon ser kanske inte Esters bok ut som en humorbok men den ger arketypiska situationer för judiska underdogs som man sedan kunnat återanvända i alla möjliga sammanhang.
Författaren pekar också på andra bibelberättelser (som det första skrattet i bibeln, Saras skratt när ängeln säger att hon ska få barn med Abraham) och till och med enstaka skämt från Talmud. En mäktig man sade till en rabbin att han visste hur många stjärnor det finns på himlen varpå rabbinen frågade om han ens visste hur många tänder han hade i sin egen mun. Hur kan man hävda att man känner till det himmelska när man inte ens känner till det jordiska? Även böcker som Jona och Job är värda att notera i sammanhanget.
Själv tänker jag att rent förutom judarnas särskilda situation genom tiderna som outsiders med behov att förhålla sig till omgivande hedningar så finns det nog något i själva det bibliska arvet. Bibliska berättelser är inte direkt tillrättalagda utan innehåller mängder av namn och detaljer som kan vara absurda och komiska (Jo så är det faktiskt, vi måste återvinna även den här blicken för bibeltexterna) som livfulla berättelser av nödvändighet måste vara. Därtill har vi den judiska tolkningstraditionen där man hela tiden diskuterat olika möjliga sätt att se på texterna vilket måste vara en viktig grund för intellektuella skämt. Genom att bibelstudierna varit något för den breda gruppen judar att ägna sig åt finns det också otroligt många gemensamma referenser från en mycket lång tolkningshistoria.
Vad vet du om den judiska humorn? Vad har du för förhållande till den? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar