Här är min predikan från Nittorp igår på tredje söndagen i advent. Det kändes länge sedan jag fick ha en alldeles vanlig predikan såhär och tala om alla tre texterna. Hoppas den är till glädje för dig!
Tredje söndagen i advent 2019, årg 3
Det är alltid lika roligt när man får predikotexten i sin hand där Johannes kallar alla sina åhörare för huggormsyngel. Han var inte mycket för att stryka medhårs, dessutom var det ju de som faktiskt kommit för att lyssna på honom han talade så till, de hade ju ändå bjudit till?
Johannes döparen är känd som en väldigt bister person med ett allvarligt ärende. Jag funderar rätt mycket på tro och humor och glädje just nu. På målningar av helgon så brukar aldrig någon le eller vara glad för det verkar andligare så? Jesus ser alltid lite konstig ut i många filmer för han är så stel och allvarlig. En katolsk präst som tyckte det var konstigt hade talat med en psykolog och frågat hur en människa helt utan humor skulle vara. Svaret var att den personen nog skulle ha ett väldigt svårt liv och väldigt svårt att knyta an till andra människor och få kontakt med dem för det gör vi mycket genom humor. Jesus är ju motsatsen, den vi säger är den fullkomligt mänskliga människan och som berörde de han mötte ända in i hjärtat så han hade nog egentligen förträfflig humor, skrattade mycket. Gladde sig med de som gladde sig och grät med de som grät. Men hade Johannes döparen humor? Det är ju nästan omöjligt att tro men kanske ändå? Människor flockades kring honom fast han sa alla de där hårda sanningarna och jag tror det beror på att han hade ett stort hjärta och brydde sig om de han mötte. Han förstod dem och gjorde det han gjorde för att han ville dem väl.
Han ska bereda väg åt det Gud ska göra, och riktigt vad det är Gud ska göra vet ingen än. Vi har ju hört hela stycket från Jesaja som det lilla citatet i evangeliet är hämtat från. Han är den som ska trösta Guds folk och ge nytt mod, säga att nu börjar något nytt. Att Gud ska visa sig vara trofast. Alla berg ska sänkas och alla dalar fyllas ut så att det blir en väg för Gud att komma till oss.
Och det är då det Johannes griper sig an med. Han döper folk. En gång i tiden gick folket ut ur Egypten och in i sitt utlovade land och då gick de genom floden Jordan. Nu är Johannes på samma ställe och säger att nu börjar vi om därifrån igen. Hans tanke om dopet var att det var ett tecken för var och en att man tog på allvar att börja leva efter Gud vilja och så fick hela Guds folk omvända sig och börja igen. Sedan ska de leva på ett sätt som stämmer med det här de visat med dopet.
Och folk frågar honom vad det innebär lite mer konkret. De får höra att de ska dela med sig till de som har mindre, det verkar gälla hela folket så det gör det väl för oss nu också? Sedan kommer lite mer speciella grupper, tullindrivare som får höra att de ska följa reglerna, inte ta chansen och stjäla till sig extra, vilket de var ökända för (båda de här sakerna stämmer förresten på Sackaios när han mött Jesus, han delar med sig, och han rättar till att han drivit in för mycket). Soldater får höra att de inte ska vara överdrivet våldsamma och tvinga till sig andras saker utan nöja sig med sin sold, sin lön.
Man kan gott fundera vidare på det här på sin kammare. Vad finns det som såna som jag har för extra lätta fallgropar att falla i och göra sådant som är ont fast det också är så vanligt att vi inte tänker på det? Det är ju inga revolutionerande saker Johannes säger. Vi vet ofta vad som är det rätta.
Det är så med mig att jag är en rätt god person. Kanske lite bättre än många andra. Och så tänker kanske du också om dig själv. Det är mer när man börjar granska hur jag faktiskt handlar i en del situationer man märker att det kanske inte alltid är så. Att när det blir för obekvämt, det behöver inte ens vara farligt på riktigt, bara lite obehagligt att göra annorlunda än andra, så viker jag lätt från de där fina principerna jag har. Det är lite det som är problemet med att prata om värdegrund och så som man gör på skolor och arbetsplatser, att det är så lätt att säga fina saker och ha fina principer men de konkreta handlingarna kan vara helt losskopplade från dem. Vi gör ett undantag här och ett där och lyckas på något sätt ändå ha kvar bilden att vi är godare än de flesta.
Nu blev det ju rätt jobbigt det här. Det finns kanske många saker jag behöver vända om från trots allt om jag ska leva i samklang med MITT dop (Paulus säger också det där med att vi ska leva som det passar såna som tillhör Kristus) och stå för den jag vill vara.
När vi nu talat om lagen, det vi ska göra för att följa Guds vilja, är det dags att vi blir riktigt lutherska också. Vi har läst ur Galaterbrevet som var en av Luthers favoritböcker i bibeln. Guds lag är en pedagog, så stor det i originalspråket där vi har övervakare i bibel 2000, Guds lag är en pedagog som ska få oss att förstå att vi också är såna som verkligen har behov av Guds nåd och förlåtelse. Det är som de där höjderna som måste sänkas för att göra väg för Gud att komma till oss. Vi behöver bli ödmjuka, vi kan säkert komma på många omkring oss som VERKLIGEN behöver bli ödmjuka mer än vi behöver men det blir lätt bara ett försvar för oss själva. Vi behöver också bli ödmjuka och erkänna våra fel inför Gud och oss själva.
Sedan finns det också människor som är alltför väl medvetna om sina fel och brister. Som redan kämpar med sitt värde som människor, som verkligen inte skulle säga om sig själv att de är en god person. Du har inga berg som måste sänkas. Du har dalar som måste höjas! Trösta, trösta mitt folk står det, Johannes tröstade också och gav hopp. Du får inte tro att en sån som du är så hopplös att Guds nåd och omsorg och frälsning inte gäller dig. För nu kommer det bästa!
Det visar sig att den Johannes bereder väg för är Jesus, frälsaren. Den stora överraskningen han avslöjar om Gud är hur stor vidden och djupet av Gud kärlek verkligen är. Han kallar oss i öknen men han vill föra oss till livets vattenkällor. Genom att ge oss sin son ger Gud oss gåvan att vi får bli Guds barn, och förbli Guds barn. Tillsammans med judar och greker, män och kvinnor, slavar och fria. Vi får minnas vårt eget dop nu när vi hör om Johannes döparen, och vårt dop innebär också en nystart för oss men vårt dop är något mycket mer än att vi ska visa att vi menar allvar med vår tro. Det betyder mest av allt att när vi sänktes i vattnet (vi hade nog tre händer med vatten men ändå) och kom upp igen så fick vi del av Jesu död och uppståndelse och allt det han gjort för oss räknas för dig och mig. När vi påminns om våra synder kan vi sörja över dem och försöka bryta med dem men vi behöver inte vara rädda att det är domen över oss.
Man kan se det här överallt i samhället, att människor vägrar kännas vid sitt ansvar eller sin skuld för att det blir för hotfullt, om det är sant att jag är ansvarig till detta onda och jag inte är en god människa som jag trott, då väntar bara förtvivlan. Men så är det inte för oss! Istället blir det en anledning för oss att vända oss till Kristus, påminna oss om vad han gjort för oss och vara trygga i att inför Gud räknas jag som rättfärdig för Jesu Kristi skull. Har vi en Gud kan vi vara ärliga inför oss själva, och gärna också inför andra.
Må Gud bana väg för sitt rike i världen. Ödmjuka de uppblåsta, trösta de nertryckta.
Må Gud bana väg i oss idag. Riva ner höjderna även om det är läskigt för oss att bli avslöjade. Trösta oss med sin närvaro. Bli verklig för oss och påminna oss om att detta barn i krubban är där för att vi alla ska vara barn till Gud.
Lämna ett svar