Jag predikade igår om ”Guds barn” i gudstjänsten i Dannike och i Grimsås. En fin sak var att jag hade fått lite input via Twitter om hur folk associerade till ”Guds barn” och läste upp av det i början av gudstjäsnten. Det kändes väldigt fint att ge röst åt alla möjliga funderingar sådär, det förändrade på något sätt hur predikan kändes sedan när det var mina egna ord som fick ta mycket plats. Hoppas detta är till glädje också för dig!

Jesu attack på farao (och alla andra som gör barn illa)!

Tänkte i drömmen eller nära nog i drömmen på när vi var med konfirmanderna på höghöjdsbana förra året och så tänkte jag att det där har någonting, det finns en liknelse där! Hoppas jag kan få använda den någon gång! Och redan nu är dagen inne för det! Men jag sparar lite på den och håller er på halster.

Igår var det dagen som min pappa brukade gratulera mig på som barn, menlösa barns dag, som numera har det mer begripliga namnet ”värnlösa barns dag”. Det är där som en viktig komplettering till julens budskap som ju ibland kan bli så ohyggligt gulligt presenterat, för när kung Herodes hörde att det fötts någon annan kung skickade han ut sina soldater till att döda alla småpojkar i Betlehem för säkerhets skull. Och den nyfödde Jesus fick fly utomlands det första han gjorde.

Vi får höra om det här i episteltexten. Nej, säger du, det handlade ju om Farao i Egypten som var rädd att israeliterna skulle bli för många så att han lät döda pojkarna och Mose fick bli räddad i vassen. Men det här är ju en sån där fantastisk sak med hur bibeln är upplagd. När vi får läsa om Herodes och barnen är den berättelsen så lik berättelsen om Mose födelse att vi ska lägga ihop dem i huvudet när vi läser. Här har vi en som påstås vara kung över Israel, men som i själva verket beter sig precis som farao!

När vi hörde de mäktiga orden från Jesaja om skottet från Jissajs stam (känd från ”det är en ros utsprungen”). Det är en text om hur det ska komma en kung av Davids ätt fast de kungarna sedan länge är borta, och hur denne ska vara ledd av Guds Ande och skapa verklig fred i världen. Där finns verkligen ett barnperspektiv med! Barn som kan gå bland lejon och ormar utan att vara i fara. Guds rike ska vara en plats där barn alltid är trygga, därför är det också så hemskt när det inte varit så!

Det är ju Jesus som är den där kungen av Davids ätt, enligt vårt kristna sätt att se det. Han har kommit för att göra fred, den har redan förändrat världen på många sätt och en dag ska Gud göra sitt rike till verklighet överallt. Jesus är ovanlig genom att i alla lägen lyfta fram barnen, och de små, de fattiga, de utsatta. Han kallar de som följer honom för barn vare sig de är barn konkret eller inte, han kallar dem ”dessa mina minsta” och han blir riktigt hotfull mot de som gör ont mot dem. Det vore bättre för den personen att sänkas i havet med en kvarnsten om halsen än att göra ont mot de små som tror på honom. Det är det som kommer direkt efter vår evangelietext idag.

Nu får han frågan om vem som är störst i himmelriket. Jag vet inte vad lärjungarna förväntar sig för svar? Vad förväntar du dig för svar? Det är värt att ta det långsamt när vi är i bibeltexter vi känner för väl. Vad skulle jag ha sagt? Det finns ju många sätt vi kan tävla om vem som är störst i? På ett lite kusligt sätt liknar det faktiskt farao och Herodes som var så intresserade av att vara störst att de gick över lik för det, så skulle väl inte jag göra?

Jesus kallar till sig ett barn. Ni måste omvända er och bli som barnen. Det är barnen som kommer in i himmelriket. Det är svårare för vuxna för vi har sedan länge byggt på våra egna riken, det är svårt att släppa allt det för vi har investerat så mycket möda i det.

Att vara barn är ju inte egentligen mest av allt en ålder utan en relation, man är barn i förhållande till sina föräldrar. Jag tänker till exempel på hemmasonen i den förlorade sonen, han får höra ”du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt”. Det är förstås inte så i alla familjer men det borde vara så att den som är dotter är ju alltid dotter, den som är son är alltid son, på det sättet har man inget att bevisa för att få vara det.

Jag tror det är det Jesus menar. Du får i gåva att du är Guds barn, jag har ju lärt er be ”vår far i himlen”, du är det oavsett. Jag går ju runt och berättar för alla möjliga syndare att de fortfarande är Guds barn, de är efterlängtade! Börja nu inte tävla om vem som är MEST Guds barn, det är ju löjligt! Jag antar att vi är fler här som frågat sina föräldrar vem av syskonen de älskar mest, eller som fått den frågan av egna barn? Från Jesu perspektiv är det som att det är den frågan de ställt till honom! De har inte förstått vad Guds rike är! Omvänd dig från att tänka som Herodes om hur man blir någon, låt mig få berätta för er vilka ni är! Ni är alla Guds älskade.

Jag tror att det är för det här som Jesus är så hård och börjar tala om kvarnstenar. Han säger ju ”en som förleder dessa små SOM TROR PÅ MIG”, mina tankar går genast till övergrepp i kyrkan eller i samhället. Till den som tror den är trygg i församlingen och så händer det hemska saker där, eller den som tror att de ska få vara trygga i sin egen familj men så händer det övergrepp där. Övergreppet är hemskt också för att det river ner all vår tillit. Hur ska barnet kunna hitta hem till den gudomlige föräldern om man blivit utsatt på det sättet, då har de som borde fört en hem kastat en allt längre ut i främmande land istället.

Det här är oerhört allvarliga saker. Jag vet inte hur vi har det, du och jag har också ett barn inom oss var och en. En som behövt tas om hand vid olika tillfällen och kanske utnyttjats eller mötts av hån istället. Riktigt hur är olika för alla men vi har fått våra sår i livet. Idag vill jag påminna om att Jesus var på din sida när du var ett barn som led. Jesus är alltid på barnens sida. Han är alltid emot farao och andra som är beredda att offra de små för sin egen vinnings skull. Jag ber att vi alla ska få bli helade av honom och att han till slut ska föra oss hela vägen hem, till det hem som faktiskt finns hos honom för alla vilsna och små.

Jag lovade ju er en liknelse också. Vi var som sagt på höghöjdsbana, det har jag aldrig varit innan. Det består i att man klättrar från träd till träd på olika rep och plattformar och sådant, kanske tio meter upp i luften. Det låter ju läskigt och man kan ju tänka sig hur det skulle vara att ens ta ett steg däruppe utan säkerhetslina, men nu har man ju förstås det. Det är lite läskigt i början men sedan vande man sig faktiskt ganska fort och rörde sig ganska tryggt däruppe på höjderna.

Det är nog mycket i livet som blir nästan omöjligt svårt för att vi är så rädda samtidigt. Rädda att göra fel, falla och så känns det som slutet. Jag fick en känsla av att detta att vara Guds barn på ett sätt är att ha den där linan. Jag kan göra misstag men jag behöver inte vara lika rädd att göra dem. Jag faller inte ur detta att jag är Guds barn. Inte ens om jag verkligen förstör livet eller om jag dör behöver det vara slutet. Så min bön idag är att vi ska få syn på den där säkerhetslinan vi faktiskt alla har, och så att vi får börja leva livet mindre rädda.