Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Jills fruktan och längtan vid livets källa

Jill från Silvertronen.

Här är min predikan från igår i Ljungsarp och i Dalstorp. Tycker den innehåller en del bra saker. Hoppas den är till glädje för dig!

2a efter trettondagen 2020, Livets källa

När det nu handlar om Livets källa så tänker jag på en bok som jag fick läsa om nyligen då jag läste den för barnen. Och där det finns med en källa som jag tror är livets källa. Det är i Narnia-boken Silvertronen. Jill och Eustace hamnar på något sätt i den magiska världen där Narnia ligger och anledningen är egentligen att Aslan kallat på dem (fast de tror förstås att det är tvärtom). Jill har aldrig varit där innan och irriterad över att inte förstå något av vad som händer råkar hon bli skuld till att Eustace trillar ner från en ofantligt hög klippa, och han hade också dött av det om det inte vore för att ett stort lejon rusar fram och räddar honom med sin magiska andedräkt. Men så försvinner både Eustace och lejonet och Jill får försöka se vad hon nu ska ta sig till.

Då hör hon porlande vatten och kommer på hur otroligt törstig hon är. Hon letar sig fram genom snåren till en klar bäck i skogen MEN där i vägen ligger också det stora lejonet och det ser henne dessutom!

Efter vad som känns som lång tid talar plötsligt lejonet till henne och säger att hon gärna får dricka. Hon undrar om inte lejonet kan gå iväg eller lova att inte göra henne något men det får hon inga garantier på. Hon får höra att det inte finns någon annan källa. Det är här och bara här det finns vatten och till slut vågar hon sig fram och dricker. Det är hennes första möte med det stora lejonet Aslan, som ju är Kristus på sätt och vis fast i en annan värld.

Det här liknar på ett sätt vår gammaltestamentliga text. Där kommer Israels folk till Guds berg där de ska få budorden och sluta förbund med Gud. Men hela berget flammar av eld och de blir skrämda av det. Det är lockande för de vill ha det som finns där, Guds närvaro, men det är också något skrämmande som gör att de inte vågar. Det fanns en berömd professor som hette Rudolph Otto (tysk) som sa att när människan möter det heliga, då är det en blandning av två känslor. Dels att det är lockande och man vill få komma nära det, men det är också skrämmande och man bävar inför det. Precis som för folket på berget, och som flickan Jill som så att säga stod inför den som samtidigt var en livgivande ström av livets vatten, dels ett mäktigt lejon.

För Jills del innebar också mötet med Aslan att han ju visste hur hon hade ställt till det och nästan fått Eustace dödad! Det kan också vara en sak som hejdar vår längtan efter Gud, att det är skrämmande med någon som känner oss och kan vara domare över hur vi lever våra liv. Då vore det kanske skönt ändå om Gud inte finns. Men ändå så lockar tanken på att vi faktiskt kan få komma till den där livgivande strömmen. Här har vi ju också Jesus som säger ”om någon är törstig så kom till mig och drick”.

Ett annat sätt att beskriva Gud, som nog blivit mer populärt i vår tid, är att säga att Gud är kärlek. Och det är förstås sant men det brukar sitta ihop med många konstiga tankar om vad kärlek är. En sak som gäller kärlek är att möta kärlek på flera sätt fungerar likadant som mötet med det heliga. Det kan nog rent av hjälpa oss förstå det där med Gud och Gud helighet för plötsligt låter det inte alls konstigt utan välbekant!

När vi ställs inför kärlekens möjlighet så är det otroligt åtråvärt och lockande! Att bli älskad är ju det vi djupast behöver, så det är verkligen att leva vid livets källa. Vi vill vara med den vi älskar, den som är förälskad vill kanske till och med smälta samman med den man är kär i och bli ett.

Men det är också skrämmande och svårt på olika sätt för när man kommer nära någon blir man också väldigt sårbar. Det är tur man kan bli förälskad för annars är det nog få som är beredda att ta riskerna som följer med. Ju mer man släpper någon nära, desto mer får de ju veta om mig och de får se mina svagheter, det går ju inte att förställa sig samtidigt som man ska vara nära. Och börjar man sedan gräla så har man ju gett dem en massa att använda mot sig. Så ju närmare man kommer varandra, desto mer måste man också lita på varandra. Att den andra har respekt för mig och är trofast och verkar för mitt bästa. Den andre är som elden på Horeb, skulle kunna skada mig men jag får leva i tron att den inte gör det.

Så är det i kärleken mellan människor och så tror jag också det fungerar med tron på Gud. Den alldeles avgörande frågan för oss när vi söker oss till Gud är om Gud är sådan att det går att lita på Gud. Det är ju till och med det som är tro, tillit. Eller kommer Gud plötsligt visa sitt verkliga ansikte och sätta dit oss? Han är ju på ett sätt som det där lejonet, mycket mäktig, i bibeln står det ibland till och med fruktans-värd. Mäktig och samtidigt god. Det som finns där på Horeb i elden är en livgivande gåva, ett förbund där de får löften om Guds hjälp. Det som finns hos Aslan är vatten som släcker törsten. Det som finns hos Gud för oss är samma sak, en livgivande gemenskap med honom.

I evangeliet idag är Jesus ungefär så oberörd som Aslan. Han har sagt väldigt stora ord om vem han är, den som Gud har sänt som räddare. Tänk dig om någon människa du mötte sade det, man blir ju undrande, och de frågar om han har några referenser, någon som kan gå i god för att han är den han säger sig vara. Och Det blir lite konstigt, som om kungen fick frågan om han verkligen var kung och han var tvungen att få någon minister att gå i god för honom. Jesus säger i och för sig något om Johannes döparen men samtidigt är han ju större än Johannes döparen. Ytterst sett är det Gud som är garanten på att han är den han är och det sätt man kan få se det är genom att titta på de gärningar Gud gör genom Jesus.

Man kan formulera om det de frågar till det vi redan pratat om. Frågan för oss blir ju, kan vi tro att denne Jesus är från Gud och att Livets källa finns hos honom, hur ska vi kunna lita på det?

Jesus gör ju en massa underverk och botar och så. Gud är verksam genom honom. Vi kanske hör om skumma predikanter ibland som har rykte om helanden och så men där man ändå undrar vad de är för ena? Det som mest av allt vittnar om Jesus goda uppsåt och kärlek till oss är trots allt det att han går i döden för oss. Han ger så att säga sig själv i pant på att det han säger är sant. Han lever det han säger.

Vi dricker från många dåliga källor. Vänder oss åt olika håll för att få det vi djupast behöver. Låt oss i all enkelhet gå till Gud med våra liv, våra bördor. Komma för att dricka ur hans källa. Där finns det levande vattnet.

Kommentarer

2 svar till ”Jills fruktan och längtan vid livets källa”

  1. Profilbild för Thorsten Schütte
    Thorsten Schütte

    Att det Heliga både skrämmer och lockar påminner lite om den skräckblandade förtjusningen små barn visar när stora vuxna busar med dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.