Hela hela mig

En gästbloggpost om helande, av Thorsten Schütte.


Petrus botar Aineas i Lydda, apg 9.

En av bloggens trognaste läsare, Thorsten Schütte, visade mig den här texten med sin personliga berättelse om hur tron på Gud och helande och återhämtning hängt samman. Den kommer från början från församlingsbladet för Ansgarsförsamlingen, Equmeniakyrkan, i Västerås och jag har fått lov att lägga ut den här också. Vi får lära oss en kort och bra bön på kuppen. Nu ordet över till Thorsten!

Hela hela mig

När jag fick uppgiften att skriva om temat ”Hela mig” insåg jag direkt den dubbla betydelsen av ”hela” som ”bota” och ”allt” och ville utbrista: ”Hela hela mig”: Jag behöver verkligen bli helad och hel, efter en del krascher i mitt liv. Helandet kan ske på tre plan: kroppen, själen och relationer. Alla dessa tre ben behövs, annars vickar den trebenta pallen för att den saknar helheten.


Nu tar jag mitt eget liv som exempel. Efter en bilolycka som inte skadade mig fysiskt, men gjorde mig psykiskt mera kantstött och en felmedicinering som ledde till en psykos med tre veckors inläggning på psykklinik, hade jag hamnat på nollpunkten. Nu kunde det bara gå uppåt, trodde jag. Tyvärr blev jag dock tillfälligt kastad tillbaka av parkinsonliknande biverkningar hos psykosmedicinen. Sedan dess har det varit en ständig kamp, två steg fram, ett tillbaka på helandets väg. Och jag har lärt mig mycket på vägen tillbaka.


Helheten är viktig: Lider en del av kroppen lider hela, är kroppen svag blir också själen det och relationerna måste tillfälligt skruvas ner till ett minimum för att inte göra ont värre. Tålamod krävs: Det går inte snabbare att ta sig upp ur gropen än att hamna där, snarare tvärt om. Och tålamodet krävdes sannerligen inte bara av mig själv, men också av omgivningen, främst min fru Karin. Jag väljer mina strider: Enkla vardagsbestyr som att åka och handla kan understundom kännas oöverstigliga. Balansen mellan att dra sig undan och att sturskt våga sig på för mycket är skör, mycket skör. Det är de små segrarna som räknas: Gå på en stillsam Högmässa här i Sala, våga sig på en resa, på ett konsertbesök.


I den fallna värld vi lever i finns dock inget som är genomgående helt, vi måste acceptera skavanker och luckor och får trösta oss med Leonard Cohen att det är genom sprickorna ljuset kommer in. Det som vi nu ser som en suddig spegelbild kommer vi att uppleva i sin fulla prakt så småningom. För höga krav på perfektion kan stjälpa hela lasset.


Den för mig viktigaste helande kraft har varit och är bön och förbön. Att se exempel på människor som blivit mera hela är upplyftande till en viss grad, men kan slå om i sin motsats när jag kan känna mig nedtryckt av präktighet och lycka.


Så: önska gärna och be ”hela hela mig” och acceptera både framstegen och bakslagen samt inse att det även blir perioder av stiltje. Då, när skenbart inget händer, kan nästa förbättring mogna fram.

3 kommentarer

Thorsten Schütte säger
14 februari 2020 – 07:34

Tack för förmånen att få den här plattformen för mitt inlägg som förhoppningsvis är till tröst och hjälp för en eller annan läsare. Lägg dock till ett "h" i Shütte så det blir Schütte ;-)

Tomas Jarvid svarar
2 oktober 2022 – 08:47

Ska fixa!

Lena P säger
14 februari 2020 – 05:31

Så fin text, Thorsten! Jag hoppas du ser min kommentar. Texten är trösterik, och jag känner igen mig i mycket. Tack!

Thorsten Schütte säger
14 februari 2020 – 06:32

Tack Lena! Och inte så märkligt att Du känner igen Dig, när man lyssnar på vittnesbörd om psykiska kriser är de ofta anmärkningsvärt lika.
Tomas: Ta bort radbrytningen tvärt
om i fjärde stycket ;-)

Tomas Jarvid svarar
2 oktober 2022 – 08:47

Det också 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.