Att bli modig som ett barn

Här är predikan jag höll igår på jungfru Marie bebådelsedag i Grimsås och i Ölsremma. Det var väldigt olika förutsättningar så det blev nog rätt olika där och då men här är i alla fall den skrivna versionen till dig nätvän. Det känns väldigt bra att få tänka på Maria när hela världen står i nytt och okänt landskap och försöker hitta en väg framåt. Maria har fattat att vi inte måste klara det på egen hand. Hoppas det här är till glädje för dig:

Jungfru Marie bebådelsedag 2020

Jag har varit med om några graviditeter vid det här laget. Jo ni förstår hur jag menar. Jag har lärt mig att en graviditet är väldigt lång. En gång när vi väntade vårt första barn så började jag min tjänst i Götene strax innan min dotter skulle födas. Jenny hade en bit kvar på studierna och vid något tillfälle var det någon som frågade om henne –hur långt har Jenny kvar nu? Och jag svarade glatt ett till två år. Men även om en graviditet inte är riktigt så lång så är den ändå lång. Man hinner leva länge med barnet i magen och fundera på vem det är och hur livet ska bli för honom eller henne. Ofta så händer det ju också hemska saker i världen och då funderar man förstås ibland på om det är rätt att sätta barn till världen när allt är som det är, framtiden ser hotfull ut ofta.

Men ändå har man gett sig in på det. Och det tyder väl på en hel del framtidstro. Så kan jag tänka om Maria som säger ja till att föda den lille Jesus, det var VERKLIGEN oklart vad det skulle innebära både för henne och för det lilla barnet. Sedan är det också så med barn att det inte bara kräver lite hopp för att vi ska våga låta dem bli till, de ger också otroligt mycket hopp. Att något så fantastiskt kommer in i världen väcker ju förundran och att se någon möta världen med nya ögon, visa tillit och kärlek som om världen var ny, då är det på sätt och vis också så att världen blir ny med varje nytt barn. Det är ju också så att barnen helst ska överleva oss, då är de hoppet om hur världen ska bli när vi inte längre är med.

Allt det där är väldigt allmänmänskligt men det är också viktigt när vi hör om Maria och ängelns budskap. Först och främst säger ängeln henne att hon inte ska vara rädd. Och det verkar hon faktiskt lyckas ta till sig, Maria är bra på det sättet. Hon får också höra att Gud verkar och ska bereda frälsningen åt alla folk, och att hon är den som ska göra det möjligt.

Våra syskon katolikerna och ortodoxerna brukar säga att Maria är en väldigt speciell förebild för vad tro innebär. Hon litar på det hon får höra från himlen, att allt ligger i Guds hand, det finns ingen anledning att vara rädd. Och så blir hon fri att våga göra det som är hennes uppgift i livet trots alla möjliga hinder och faror. Så vi ska vara som Maria. Och det är också samma för oss som för Maria att Gud vill använda oss för sin stora plan med att rädda världen tillbaka till sig. Det gör han i den utsträckning som han kan få oss till att samarbeta med sig, för de flesta är det väldigt dåligt ställt med det för vi har så mycket egna egoprojekt, men vi kan också vara som Maria. Säga att Guds planer blir nog bra för min del.

Jag tycker att det finns en del ekon av det här änglamötet vidare in i Jesus liv. Jesus kommer ju att säga saker som liknar det ängeln sagt. VAR INTE RÄDDA, till och med hårstråna på era huvuden är räknade, säger han. Och Jesus är ju den som säger till oss att vi ska vara som barn för himmelriket tillhör dem. Det barn gör, om allt är som det ska, är ju att lita på sina föräldrar. Det där med att ge sin in i det okända är vardagsmat för ett barn för är man tillräckligt liten är ju ALLT man är med om nytt. Barn är säkert ofta rädda men de gör ju faktiskt också väldigt mycket modiga saker jämfört med vuxna som ordnat livet lite efter vad som känns möjligt att klara av. Ett barn är nog modigt i den mån det vet att det har sin plats ohotad hur bra eller dåligt det än lyckas. Hade Maria trott att Gud inte var att lita på, ute efter att sätta dit henne eller så, så hade hon inte sagt ja.

Vi får också försöka vara som barn, leva i tillit till Gud. Det är väl egentligen Jesus själv som är den perfekta illustrationen av hur det är att vara som ett barn livet igenom, han verkar lita helt på sin himmelske fader. Vi får väl tro att han kände rädsla precis som alla människor gör men i evangelierna verkar han aldrig vara styrd av sin rädsla, han litar på Gud. Men det är kanske som de där ortodoxa säger att det tar emot att jämföra sig mot Jesus, bättre att ha Maria som förebild. Det kanske var så att Maria också var väldigt bra på att vara som ett barn, så att det var lätt för hennes barn också att få vara det. Det kan ju vara väldigt olika för oss vad vi får för förutsättningar. En del växer upp i hotfulla miljöer där egentligen ingen får vara sig själv. Eller så råkar man ut för saker i livet som skadar oss inuti liksom längs vägen. Det kvarstår det där att Gud vill kalla oss till sig och använda sig av oss.

Nu har jag försökt tala om sådant vi kan känna igen oss i hos Maria, hoppas jag lyckats. Men det finns andra sidor av den här stora helgdagen också. Det är ganska passande i år att alla våra bibelläsningar är olika lovsånger och hymner från längesedan. Det vi hade i kolosserbrevet är något av det finaste i bibeln tycker jag. Det är nog äldre än Paulus, han tog en hymn man använde på hans tid och stoppade in den i sitt brev:

Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

Här är det andra saker som sägs om barnet. Det är den osynlige gudens avbild vi ser, den som en gång skapat världen har nu trätt in i den. Väldigt kosmiskt och högtravande. Och precis som han var den förstfödde i hela skapelsen ska han bli den förstfödde i en ny värld befriad från döden och ondskan. Den förste men inte den siste för vi får tillhöra honom och bli del i den världen där allt i jorden och allt i himlen är försonat. Det är detta stora som sätts i rörelse med Maria. Inkarnationen är ett av våra djupaste mysterier i tron. Gud förenar sig med skapelsen och materien och människan och allt sådant för att på det sättet föra oss tillbaka till sig. Vi kan inte ens förstå hur det är möjligt.

Till sist står vi inför det stora mysteriet med den här dagen. Jesus är en av oss och han är verkligen människa fullt ut med känslor och kropp och allt sånt. Och samtidigt är han den som visar oss vem Gud är. Han ska kallas helig står det, och Guds son. Kan man förstå det? Jag tänker att såna här saker förstår man genom att leva efter dem. Vi får försöka vara som Maria och se om vi kan höra vad Gud vill oss och försöka säga ja till det, vi får se på världen omkring oss som helig och kommen ur Guds hand, vi får se så på varandra och på oss själva. Då när vi tittar noga på det alldeles vanliga kan vi få ana att Gud har kommit hit till oss.