Den gråtande kungen

Här är predikan jag höll igår på palmsöndagen i Dalstorps kyrka. Det här med Judas Mackabaios känner ni som brukar läsa här igen, men så är jag glad över att ha fått in ännu en bibelberättelse i buketten kring Jesu intåg 🙂 Hoppas det här är till glädje för dig!

Den gråtande kungen

Det finns två berättelser ur gamla testamentet vi kan tänka på idag. Det första är om kung David. Jag kan tro att matteus tycker vi ska tänka på David för precis på väg in mot Jerusalem har två tiggare tilltalat Jesus som ”Davids son, förbarma dig över oss” och så har de fått synen tillbaka. Kung David har fått ett uppror på halsen, av sin egen son Absalom som vänt sig mot honom. Absalom har fått med sig en massa mäktiga krigare så kung David tycker det är bäst att fly. Gråtande får han vandra ut ur Jerusalem liksom bortdriven och ovälkommen. Han lämnar förbundsarken kvar i Jerusalem och säger att det ligger i Guds hand om han själv kommer tillbaka dit. Han får en åsna av någon att använda på flykten.

Men här kommer nu Davids son, hans ättling. Den sanne kungen, större än David. För honom är det tvärtom på många sätt. Han rider in i Jerusalem och blir välkomnad av folkmassorna, men han har gråtit över staden på vägen dit, jag tänker mig idag att han rider in där hyllad men med en tår i halsen för han vet att han rider in till det som egentligen är fiendelägret. Där finns de som vill döda honom. Han flyr inte från sina fiender, han möter dem och han möter dem obeväpnad.

Den andra berättelsen är från apokryferna, från mackabeerboken. Folket lider under den grekiske kungen som förbjudit deras trosutövning och skickat dig grymma soldater som går hårt fram med alla. Då kommer Judas Mackabaios och träder fram som någon slags messiaskandidat, han strider mot fienden och lyckas märkligt nog väldigt bra. Så rider han in i Jerusalem och ställer allt till rätta igen med templet, river ner avgudabilden där och river förresten hela offeraltaret för att det är besudlat och så bygger han ett nytt istället. Det är likt Jesu intåg för de står med palmkvistar i händerna där också och Jesu intåg kommer alldeles strax leda fram till att han också går upp till templet och röjer ut de som säljer saker där. Det finns mycket att säga om varför han gör det men en sak som kan vara fin för oss gamla hedningar från norden är att de där försäljarna fyllde upp ”hedningarnas förgård”, den plats för folk av andra folk än judar skulle komma och få komma inför Gud. Där påminner Jesus om att det här ska vara ”ett bönens hus för alla folk”.

Tillsammans (och med en massa andra berättelser som Sakarja vi läser i advent och psalm 118 i psaltaren och mycket annat) så ger de oss en ledning om vad det handlar om här på palmsöndagen.

Jesus är den sanne kungen, den nya och bättre David. Han kommer med helande (tiggarna utanför porten är en försmak) och han kommer för att typ upprätta templet, upprätta Guds förbund med sitt folk, göra upp med avgudadyrkan (det vill vi ju helst inte kännas vid att vi håller på med men vi sätter allt gärna vår tillit till allt möjligt annat än Gud), öppna vägen på ett nytt sätt till Gud för både jude och grek, se till att vi som inte var judar får del i Guds stora löften om frälsning från det onda.

Templet var som man tänkte sig platsen där himmel och jord möttes, framförallt inne i det allra heligaste där Gud ”bodde”. Jesus säger oss att det finns en ännu bättre plats där himmel och jord, Gud och skapelsen möts, och det är i hans egen person. Gud av Gud Fader, ljus av ljusens källa, MÄNNISKOSON av Maria född. Det är han själv som är det sanna templet. I honom kommer vi inför Guds ansikte, och han ska ordna försoning åt hela världen där i Jerusalem. Det som händer när Jesus dör är ju att förhänget i templet, det till det allra heligaste, går itu. Vägen till Gud går genom Jesu egen brutna kropp, för dig och mig och för världen utgiven. Och det är så att säga himlen som kommer till oss, det är inte vi som är duktiga och lyckas förtjäna Guds rike, han köper det till oss med sig själv.

Jesus är på sin segerfärd. Men han nalkas detta med tårar. Han vet att det är lidandets väg han rider in på. De han ska rädda förstår inget än. Den enda som vet vad som ska hända är Jesus själv.

Ibland gör man en poäng av att det skulle vara samma folkmassa som hyllar honom nu som kommer att ropa korsfäst senare. Så är det nog inte även om folk kan vara så snabba att ändra sig. Det är bättre att säga att det finns båda sorters människor i staden, de som är glada över Jesus och ser fram emot befrielsen, och de som för allt i världen inte vill att något ska ändras. Därför är staden Jerusalem en väldigt bra bild för vårt eget hjärta. Det finns både det i oss som längtar efter Guds räddning och annat i oss som gör motstånd och vill bli så lite störd som möjligt utan få fortsätta sköta sakerna själva. Hur det än är så rider Jesus in, han frågar inte om lov att få komma till någon, han kommer till det som är hans eftersom allting och alla är hans.

Det kan också vara en bild för alla tänkbara mänskliga sammanhang. Det finns alltid någon som tjänar på att det är som det är nu och att inget förändras, och det finns, oftast, de fattiga som längtar efter att saker ska förändras. Jesus är klart med de fattiga här eller hur? Det kan vi tänka på inför orättvisor och krig i världen. Och de gånger som vi tillhör de lyckligt lottade som vinner på att det är som det är tänker jag mig att Jesus säger till oss, du måste släppa taget om dig själv och ditt, annars missar du chansen att ta emot mig när jag kommer.

Så det handlar ganska mycket om makt i den här berättelsen. Om de som har makten och inte vill släppa den, det handlar också om Jesus som egentligen rättmätigt är kungen men som kommer visa sig att använda makt på ett helt annat sätt. Han använder den genom att tjäna och ge för att rädda oss. Han gör det genom att öppna templet för alla och inte bara låta oss få plats ute på hedningarnas förgård, han kommer att öppna ända till det allra heligaste.

Lägg för hans fot din prydnan, giv honom tro och lydnad. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.