Om korsfästelsen.
Det finns mängder av skildringar av hjältemod och människor som går i döden för sin sak genom strid på slagfältet eller genom extraordinära insatser. Det finns också hjältar som blir hjältar genom att möta döden med upphöjt lugn. Filosofen Sokrates tvingades ta sitt liv genom att dricka ur en bägare med gift vilket han gjorde för att sedan somna in omgiven av vänner. Man skulle kunna tänka sig att det är en given parallell till Jesu död. Jesus beskriver ju till och med det han ska gå igenom som ”bägaren han måste dricka ända till botten”.
Men korsfästelsen passar dåligt in i hur vi tänker oss en sådan hjältedöd (tack N.T Wright för de här tankarna). I sin samtid fanns det inget upphöjt över den alls. Det var en grundläggande tanke bakom seden bland romarna att korsfästa att det skulle vara en så förödmjukande död som möjligt. Att bli utsatt för ett publikt spektakel där man först blev slagen, sedan uppspikat till en långsam död.
Tänker vi efter lite inser vi att det kanske går att dricka en giftbägare med heroisk värdighet eller att modigt storma in i döden i en strid men kan man framstå som en hjälte när man dör i timtal? Man kan se det som att romarna noga visade upp i steg efter steg hur meningslöst det var att göra uppror, vilket otrolig övermakt de hade. Det går inte att undvika att hjälten efter en stund bara framstår som ett hjälplöst offer, någon med ett öde att förfasa sig över. När döden väl kommer har man sedan länge glömt bort de där stora orden och segrarna och minns bara hur meningslöst det är att sätta sig upp mot Rom.
NT Wright citerar en antik källa där en som dömts till korsfästelse anhöll om ett annat straff eftersom han var romersk medborgare. Svaret på det blev att han fick ett ännu högre kors som var målat i vitt. Det finns en dubbelhet i korsfästelsen och det att man blir ”upphöjd”. Som att de ville säga ”så där var det med din storhet, vi är inte imponerade”. Korset var ett hån och ett skamstraff.
Paulus beskriver det som att Jesus nådde den lägsta tänkbara platsen i människotillvaron då han skriver i Filipperbrevet:
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.
Filipperbrevet
Men det ger ju också perspektiv på vad Jesu uppståndelse från de döda innebär! En manifestation av att Jesus utan att själv använda våld visar sig mäktigare än allt vad makt kan tyckas vara här i världen. Hur långt ner de än tryckte honom så gick det inte att röja honom ur vägen. Det omdefinerar helt vad makt egentligen är. Det ger förstås hopp åt alla andra som också är nedtryckta och förnedrade att Jesus är med dem i det de är med om, när de verkar vara på botten så är de hos Jesus.
Paulus fortsätter i sitt brev:
Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.
Det Jesus är med om vid sin död och uppståndelse är helt i linje med det han tidigare sagt och gjort när lyft upp de fattiga eller marginaliserade och sagt att Guds ske tillhör dem.
Så Jesu död passar knappast in på någon samtida syn på en hjältedöd. Samtidigt har den ju kommit att bli det i den kristna kyrkan och även i övrigt delvis, men bara delvis, förändrat vår syn på hjältar helt. Framförallt genom att man förde in det där idealet som Paulus nämner, ödmjukhet.
Det här blogginlägget blev spretigare mot slutet men jag tycker det där med korsfästelsen i sitt romerska sammanhang är viktigt att ha koll på. Var det något som var nytt för dig? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar