Om slutet på Hesekiels bok och palmsöndagen.
Profeten Hesekiels profetior innehåller (som många andra) varningar till folket om att Jerusalem kommer att gå under om de inte vänder åter till sin Gud. Men som många profetböcker slutar den också i hopp om att det ska komma en upprättelsens dag då Gud ska rädda folket från följderna av deras synder, Jerusalem ska återuppbyggas och då också templet där.
I Hesekiels senare kapitel kommer så en lång redogörelse för hur templet kommer att vara (jag får erkänna att kanske inte läst dem mer än en enda gång). Finalen på det hela är att Gud åter flyttar in i templet och är närvarande mitt bland sitt folk.
Efter exilen i Babylon hände det sedan också att folket i exil fick återvända och bygga upp sin stad och sitt tempel. Men (och här får jag luta mig mot N.T Wright) det var ändå inte som förr, Guds tempelnärvaro fanns ändå inte där som det varit i det gamla templet.
Det är nu det spännande börjar! Palmsöndagens berättelse handlar ju om Jesu intåg i Jerusalem och att han sedan fortsätter vidare IN I TEMPLET (Johannesevangeliet jobbar som jag förstår det ännu mer på att förknippa Jesus med templet vid olika tillfällen) där han röjer upp missbruken, han ersätter också sedan offren i templet med sin egen offerdöd. Man kan tolka det som att DET ÄR NU DET HÄNDER! GUDS NÄRVARO KOMMER TILLBAKA TILL TEMPLET! Ja det är till och med så att det är i personen Jesus som (liksom man tänkte om det allra heligaste i templet) himmel och jord möts.
Vi är vana från första söndagen i advent att förknippa Jesu intåg med profetian från Sakarja om konungen som kommer och jag har på det stora hela skrivit en hel mängd bloggposter genom åren med olika aspekter av intåget men detta har ändå gått mig helt förbi förrän nu. Bibeln är sannerligen en mångbottnad skriftsamling.
Tankar på det?
Lämna ett svar