Om gemenskap på olika nivåer.
Jag hörde en nyttig uppdelning av erfarenheten ”ensamhet”. Med många känslomässiga saker kan det löna sig att strukturera upp dem lite för att vi bättre ska förstå varför vi känner som vi känner. Tanken var att vi kan vara ensamma på tre olika nivåer.
Ensamhet är ju förstås en känsla och det skiljer sig åt mellan oss hur mycket sällskap vi behöver för att inte vara ensamma.
1. Nära relationer -Vi behöver nära relationer för att inte känna oss ensamma. Här ryms en livskamrat, familj och sådana man kan få vara som man är tillsammans med. Men detta är inte den enda nivån som sagt, om vi backar lite så har vi:
2. Vänner, sociala kontakter. Här är vi lite längre ut i det sociala nätverket. Vi mår bra av att prata om intressen, göra saker ihop med andra och så vidare.
3. Ett större sammanhang. Den tredje nivån är att vi behöver hänga ihop med ett större sammanhang. Det kan vara fråga om jobbet, om en kristen gemenskap, om samhället i stort och -om man vill vara lite mer religiös (det vill vi ju här) kan man kanske tänka sig att genom tro relatera till Gud och vara en del i kosmos.
Vad är det för mening med att tänka på det här?
Jag tycker det sätter fingret på att det går att ha en fin familj och ändå känna sig ensam om man saknar vänner. Eller varför den som förlorar sitt arbete kan känna sig ensam fast vänner och familj finns kvar. Eller välj du någon annan kombination där en av nivåerna fattas. Ibland kanske vi tolkar situationen fel? Tänk om det är något fel på mitt äktenskap, jag känner mig ju ensam?
Jag tycker också att det framstår som väldigt normalt att känna sig ensam utifrån detta, det är många olika behov vi har att fylla. Problemet med ensamhet är ju till stor del att det framkallar skam hos oss, om jag är ensam beror det väl på att det är något fel på mig? Att ingen kan vilja vara med mig?
Vad tänker du om detta med ensamhet? Skriv en rad och kommentera!
Lämna ett svar