Om Nittorps kyrkoruin och att samtidigt vara i kyrkan och i naturen.
Den här texten blev publicerad häromdagen på svenska kyrkans blogg ”tankar inför helgen” men min vana trogen lägger jag den här också så att jag har allt samlat. Hoppas den är till glädje.
Kyrkoruinen
Varje midsommar (utom detta märkliga år) firar min församling helgen med utomhusgudstjänster. Bland annat brukar vi samlas i den gamla kyrkoruinen i Nittorp. Den ligger på en vacker kulle längs landsvägen. Av själva kyrkan återstår bara murar upp till brösthöjd, golvet är gräs och taket är himmel. En liten bit ifrån ligger en gammal källa som aldrig fryser.
För mig är det kanske den heligaste platsen vi har i församlingsgeografin. Man vet inte riktigt om man är i kyrkan eller i naturen där. Och det är bra.
Det kan vara på liknande sätt med oss människor. Alltför mycket har vi tänkt på oss själva som något annat än skapelsen vi är en del av. Men det finns egentligen inga skarpa gränser. Naturvetenskapen är bra på att visa oss hur sammankopplade vi är med allt annat. Det går inte att dra några skarpa gränser mellan oss och allt annat (tänk bara på att cirka 2 kg av din kroppsvikt består av magens bakterier som du lever i symbios med). Vi kommer tillsammans ur Guds skaparhand och livet på vår planet beror nu på om vi förstår det. Ingen av oss har gjort så vi finns till. Livet är en gåva att vårda.
Samtidigt är det något märkligt med människan. Vad vi vet är det bara vi som funderar på varför vi finns här och varifrån vi kommer. Vi kanske är som Nittorps kyrkoruin. En liten del av skapelsen som blivit medveten om att vi finns till och som fått förmåga att resa sig mot himlen. Inte som härskare över det andra utan som ödmjuk tjänare.
I den kristna tron brukar det sägas att Gud har blivit människa mitt ibland oss, inkarnerats. Gud har i Jesus Kristus blivit en av oss för att vi ska få lära känna vår skapare och ta efter hans sätt att vara.
Tänker man djupare på saken är den där inkarnationen en väldigt lång process. Teologen Gunnar Edman tänkte att den började redan med kosmos skapelse. Där började den långsamma resa som till slut fött fram oss. Undan för undan lät Gud sin avbild framträda allt tydligare; i planeternas dans, i de första levande cellerna, till slut också i varelser som har förmåga att själva iaktta skapelsen. Vi alltså. Och mitt ibland oss alltså människan Jesus Kristus som visar hur en människa skapad till Guds avbild ska vara. Född ur jorden men också född från ovan av helig Ande.
Tyvärr liknar vår mänsklighet en ruin på många sätt. Mycket av det Skaparen lagt ner i oss är så trasigt. Den kristna tron nöjer sig då inte med att säga att Gud blivit en av oss. Han har också kommit som vår frälsare. Vi får tillhöra honom och hänga samman med honom som förenar himmel och jord. Ruinen i Nittorp fortsätter att vara en kyrka på sitt sätt och det får också vi. Låt oss be för att Gud bygger mänskligheten till en hel kyrka.
Lämna ett svar