Längst ut på naturens stora släktträd

Det normala är att jag lägger ut predikningar på bloggen på en gång på måndagen men nu har jag tydligen kommit ur alla mina gamla bloggvanor. Här är i alla fall min predikan från i söndags vid den fina lilla Vattlasjön, nära där de tre stiften möts. Det är om hur vi hänger ihop med allt, och om att vara en pilgrim på jorden. Hoppas det här är till glädje för dig.

Predikan trestiftsgudstjänsten -”Längst ut på naturens stora släktträd”

En gammal präst jag känner har skrivit mycket om kristen tro och skapelsen som omger oss. Han säger att han länge tänkte att det där med skapelsen var sånt som stod i början av gamla testamentet och liksom hörde hemma där, sedan kommer Jesus och nya testamentet med något helt annat, själens frälsning och det eviga livet och sånt som är viktigt på riktigt. Och när han tittade efter i gamla testamentet så fanns det verkligen väldigt mycket natur med på många fler ställen än han trott, men i nya testamentet… var det också så! Det är fullt med beskrivningar som talar om skapelsen som något Gud gläds över och värnar, inte alls något som skulle vara överspelat och annat är viktigare.

Mamma och pappa har släktträd hemma på väggen, inget snyggt men ändå. Man kan se bakåt hur jag och mina samtida släktingar går tillbaka på gemensamma anfäder och anmödrar och så hör vi ihop genom tid och rum. Går vi några hundra år tillbaka är säkert de flesta av oss här släkt, och backar vi tillräckligt långt så har alla människor gemensamma anfäder. Genetikerna har faktiskt kallat det för vår ”Adam” och ”Eva”, den man och kvinna som (för olika lång tid sedan) är ursprung till allt vårt DNA idag. Alla människor är släktingar. VI hör ihop. Vi är alla afrikaner brukar man säga.

MEN vi går ännu längre tillbaka. Så hittar vi gemensamma anfäder med schimpansen, eller med alla primater, och backar vi vidare är vi släkt med allt. Kräldjur, fiskar, insekter, växter, bakterier. Någon gång för länge sedan delade sig livets släktträd och grenade ut sig men backar vi hundratals miljoner år bakåt går vägarna samman. Det är en svindlande vacker tanke att vi hör ihop med allt.

I vardagen tänker vi helt fel att vi är något annat än naturen, något avskilt. Det är en smidig tanke för då kan vi se på allt annat som underlägsna ting som inte alls är som vi. Som vi kan göra lite som vi vill med. Samtidigt är vi ju också lite speciella. Vi kan berätta berättelser, bygga saker, vi kan framförallt förundras över att vi finns och sjunga hymner till vår skapare. VI är skapelsen som blivit medveten om sig själv. Vi sitter på släktträdets yttersta grenar men vi hade inte gjort det om det inte redan fanns en stam och grenar för oss att växa ut ifrån.

Det är vårt tema idag. Vi älskar skaparen, vi lovsjunger Gud för att vi får finnas till i den här världen. Och därför vårdar vi också skapelsen. Vi måste lära oss det och vi får tala om det idag.

Det här är ju en pilgrimsvandring också.

En pilgrim är, har jag fått höra från pilgrimscentrum i Vadstena, ett ord som betyder främling. En pilgrim vandrar mot ett mål bortanför sitt hem så han eller hon rör sig som en främling i nya trakter Och då man blivit en främling inför sitt liv kan man se på det med nya ögon och förändras. Vi behöver förändras på olika sätt. Mogna och växa inombords. Tänka på nya sätt.

Här ät nu två personliga tankar om detta att vara pilgrim: Det ena är att när jag får vandra, får omge mig med skapelsen. Gå och se på träd och löv, kanske en fjäril eller groda. Inte bara tänka på tider och pengar och sånt som människan hittat på. Så händer det saker med oss vare sig vi tycker det vi gör är religiöst eller inte. Det gör en lite till främling inför det vanliga livet. För mig föder det ofta hopp att påminna mig om att världen ändå mest av allt är Guds värld, den finns inte där för att vara som vi vill utan för att han vill den ska finnas. Det är inte vi som är herrar eller ägare här. Även du och jag finns för att han vill att vi ska finnas, inte för att vi ska passa in i samhället eller vara lyckade människor eller vad vi nu kan tro. Vi finns för att Gud skapat oss. Så små är vi. Och så stora är vi.

Och för det andra är man en kropp när man vandrar. Det är gott för mig för när man tänkt för mycket blir man lätt en hjärna bara. Vi måste inte tänka så överdrivet mycket när vi vandrar. Vi får det om vi vill men vi är här och det är det viktigaste. I kyrkan talar vi ibland om inkarnationen, att Gud blev människa i Jesus från Nasaret. Och Jesus vad gjorde han? Bad och talade och läste bibeln, det gjorde han visst men han vandrade också runt i landskapet, och större delen av sitt liv byggde han hus som snickare. Pilgrimen återvänder på något sätt till att bara vara människa här i världen, en med kropp som har behov som räknas som viktiga. Någon mystiker pekade på en katt och sade att den där katten är klokare än jag, den är nöjd med att vara katt men jag vill vara allt möjligt. I Guds skapelse är vi de vi är utan att vi behöver skapa oss själva eller ”bli något”. Då är kroppen till hjälp.

Så vi går här för att minnas vilka vi är. Se oss som del av det hela. Se oss som Guds verk.

Och till slut. Kanske också ana en skymt av Guds rygg. Det är min bön för idag.