En präst läser om de geniala växterna

Det är ett tag sedan jag skrev om någon bok här. Återkommande försöker jag lära mig mer om växter och djur och ormbunkar och lavar och sådant. Nu har jag lyssnat på en riktigt fascinerande bok om grunden för våra liv, de gröna växterna.

Vi människor missförstår lätt växterna och ser dem som passiva offer för alla djur som vill äta dem. I verkligheten har växterna utvecklats i samspel med oss i djurriket under väldigt lång tid och har egenskaper som kan få oss att häpna. I början av boken får vi till exempel höra om växter som kan minnas och anpassa sig till exempelvis en skakig omgivning, eller ”se” och härma omgivande växter!

Det som kännetecknar växter är ju att de är fast på en och samma plats. Rotade. Djur har i grund och botten en och samma strategi för att lösa alla möjliga problem, som att hitta mat eller vatten, undvika att bli uppäten, ordna parning etc, vi flyttar på oss till stället där vi hittar det vi behöver. Växterna får i stället ha en mångfald av strategier för att lösa allt detta, och de gör det också på väldigt olika sätt.

En annan sak är att växter inte har specialiserade organ som sköter olika saker, såsom hjärta och hjärna, armar och ben. De är istället väldigt likartade, bladen är lika varandra, växtens celler fungerar i stort sett likadant. Istället har man märkt att när växter ska ta sig an mer komplicerade utmaningar utgår det från ett samarbete mellan jämlika delar. Växterna är därför ordnade efter demokratiska principer. Rötterna i jorden samspelar med varandra för att sammanvägt söka sig åt det håll där näringen finns.

Över huvud taget är det svårt att tala om växter utifrån vårt individbegrepp. Växter förökar sig ju ofta genom delning och som jag skrivit om någon gång om aspar så kan det mycket väl bli så att en hel skog är full av träd med identiska gener. Författaren har varit med om att bland annat utveckla robotar som mer utgår från växters logik än från människors.

Det är en bok full av saker att förundras över. Som till exempel en växt (någon slags akacia om jag fattade rätt) som samarbetar med myror. De får äta av dess söta sav och i gengäld försvarar de växten från andra djur eller konkurrerande växter eftersom de vill få fortsätta äta ifred av den. Tittar man närmare har det visat sig att denna fredliga symbios snarare är att myrorna blir förslavade vakter eftersom trädet både matar dem med beroendeframkallande ämnen och med andra ämnen reglerar dem till ökad aggresivitet!

Vi får se med nya ögon på våra vänner växterna, det är nödvändigt på många sätt. Jag rekommenderar gärna boken.

Men slutligen något om oss själva. De sista kapitlen i boken berättar författaren om hur han lyckats få vara med i rymdforskningen och undersökt hur växter reagerar på tyngdlöshet med mera. Det står också om växter på rymdfärder och det är i detta en väldigt grundläggande sanning blir tydlig. För att kunna skicka människor på långa rymdresor kommer vi också behöva skicka med dem växter. Rymdfart är ju det mest högteknologiska vi kan tänka oss, och ändå påminns vi då om att vi människor aldrig kan lösgöra oss från våra ekosystem. Vi kan bara leva i samklang med resten av skapelsen.