Det enda jag vet om själavård.
Jag ser inte mig själv som någon duktig själavårdare men jag har en enda utgångspunkt som hjälper mig mycket. Det handlar om att reda ut berättelsen. Vad är det som har hänt? Vad berodde det på? Vad känner och tänker du om det? Så kan man göra en hel del nytta bara genom att ställa frågorna som gör att man kan sortera upp lite i röran vi i svåra lägen ofta har i huvudet.
Idag tänkte jag också så om livsberättelser. Det är bra för oss om vi kan kännas vid hela vår historia. Den är ju den väg som lett oss där vi är idag. Men det där är inte heller så lätt. Det finns ju ofta sådant vi helst undviker att tänka på eller tala om i vår egen historia, eller så finns det sådant som vi fastnar i tankarna på hela tiden. Ibland kan man behöva hjälp av någon utifrån att sortera för att förstå hur det blivit som det blivit.
Men om historien är viktig är det kanske minst lika viktigt att komma ihåg att även om vi vet vägen som lett oss hit så vet vi faktiskt inte vägen som ligger framför oss. Vår historia är inte ett öde som dömer oss till att alltid fortsätta ha det som vi har det.
Utifrån en församling jag känner till lite tänker jag att det också kan vara så i en församling eller i andra gemenskaper. Det kan finnas händelser som skakat gemenskapen i grunden en tid bakåt i tiden. Sånt man inte kan tala om. Eller så har man sitt alldeles speciella sätt att tala om det, en version där alla ”vet” vem som var boven i dramat. Där kan det nog också vara nödvändigt att få lite nya frågor att tänka kring så frigörs det kanske ny kraft från allt som binds i besvikelserna.
Men oj vad svårt det är att ställa de där frågorna på ett klokt och modigt och kärleksfullt sätt! Det är min bön för de kommande åren att jag ska bli lite modigare och fråga mer och bättre. Vad säger du själv, är det något också för dig?
.
Lämna ett svar