Tankar så här långt in i coronatiden.
Jag skrev i ett kort till seniora församlingsbor nu i somras:
Jesus var i öknen i 40 dagar av ensamhet och kamp. Nu har vi levt med coronapandemin betydligt längre än så och det har tärt på många av oss. Exakt hur vi har det är olika men ingen har det som vanligt. Jag önskar dig efter de här förutsättningarna en så god sommar som möjligt.
Och nu har det ju verkligen gått ganska lång tid. Om man räknar att det var i mars som samhället stängde ner på allvar så har det nu passerat ett halvår.
I ett tidigt skede hörde jag någon säga att den här tiden blir en ökenvandring, det syftade alltså på den bibliska berättelsen om hur Israels folk går genom sävhavet med Mose men sedan tvingas vandra i öknen i 40 år innan de kommer fram till landet Gud lovat dem. Nu när ”ökenvandringen” pågått länge kan man fundera mer på det och känna igen sig i mycket från bibelberättelsen.
Israels folk börjar vid gott mod men ganska snart blir det ont om mat och vatten och de känner av svårigheterna. Då börjar de måla upp bilder för sig själva av hur fantastiskt bra de egentligen hade det förut. I minnet såg de framför sig hur de brukade sitta vid rågade köttgrytor i Egypten. I verkligheten var det ju knappast så glassigt att tillhöra slavfolket under faraos sko. Så kan det kanske vara för en del. Man ser tillbaka på det gamla ”normalläget” och i minnet var det en helt bekymmersfri tillvaro, vilket det säkert inte var för särskilt många.
Israels folk kan inte gå tillbaka. Ibland talas det bland dem om att bryta upp och gå tillbaka när livet i öknen är outhärdligt. Men vi förstår ju i coronatiden att det inte går. Hur framtiden ser ut och hur tidsperspektiven ser ut vet ingen. Och i många fler än i mig finns det också en tanke om att det här kanske var världens sista chans att inte bara fortsätta rusa på som vanligt mot klimatkollaps och allt annat som ”business as usual” innebär.
De blir arga på Moses. Det är inte lätt att vara ledare i dessa tider. Man får på något sätt klä skott för olika saker och den uppdämda frustrationen är stor. Ena dagen kan man vara en hjälte och nästa dag en syndabock. Lite samma för Mose som för Tegnell alltså.
Livet i öknen är avskalat. I bibeln står det om hur folket levde enkelt i öknen. De samlade sitt manna varje dag och åt av det. För en del har ekonomi och annat blivit svårt nu. I det här sammanhanget tänker jag också på de mycket enkla andaktsstunder vi haft i vår kyrka. Det är tider då man helst inte talar för stora ord så kanske får man syn på sig själv lättare?
Att inte bjuda in. Jag vet inte hur jag ska koppla det till Mose men det har varit väldigt konstigt att vara kyrka utan att bjuda in och kalla till gemenskap. Det går ju emot hela kyrkans idé (som i ordet församling till exempel).
Gud är med dem i öknen. Slutligen är Gud med sitt folk i öknen. Öknen känns kanske som ett tillstånd då Gud är avlägsen men det kan också vara så att vi får uppleva att vi är burna. Det står om israels folk att deras kläder inte slets ut under alla år i öknen. Kanske kan vi också se tecken på Guds närvaro och nåd på oväntade sätt nu?
Jag skrev den här dikten som på något sätt hör ihop med livet nu ett halvår in i coronatiden:
Ibland är det länge sedan döden
med tiden blir det allt viktigare
att leva igen.
Lämna ett svar